Jag tänkte dela med mig av mitt lilla torsdagstrauma. Då jag slutat med sminkningen läggs ju lite press på att vara hyfsat proper på andra sätt. Hel och ren, i alla fall. Jag tänker ändå att det är ett bra byte att lägga längre tid vid enstaka tillfällen för att kunna chilla så mycket som möjligt sen istället. 

Så i torsdags färgades, inpackades, lackades, peelades, smörjdes det och vaxades. Ja. Precis. Det sista där. Där trädde traumat in. 

Jag bestämde mig på att ge mig på bikinilinjen med vaxet. Ni som inte vad vad bikinilinjen är kan maila mig på fridasusannaj@jagmenarpunaniområdet.com. 

Det är ett känsligt område, minst sagt. Och även om det inte är bikinisäsong vet man aldrig när man plötsligt står inför ett badhusbesök eller kanske vill stajla genom att gå ner i spagat på ett glastak och har för tajta byxor så man måste ta av dem och det är massor med folk nedanför. Man vet ju aldrig.

 

Jag brukar regelbundet använda mig av epilering på mina ben och har märkt att det blir mindre smärtsamt att göra detta genom att först fullständigt skålla sig med hett vatten först. Genom att chocka kroppen tycks smärtnerverna stänga ner och jag kan skynda mig att göra det jag ska innan de vaknar igen. 

Så jag körde samma taktik denna gång, genom att först skrika grannarna anmälningsredo då jag sänkte ner kroppen i det vansinnesvarma badvattnet. Här jag låg jag en stund och våndades samt sneglade då och då mot vaxförpackningen som hånfullt balanserade på handfatskanten. 

När jag knappt kunde se för all imma i badrummet samt nästan förlorade medvetandet av vätskebristen i samband med ohämmad transpiration så insåg jag att det var dags. Det skulle ske nu eller aldrig.

Jag öppnade badrumsdörren för att släppa in syre och startade Spotify på mobilen för att överrösta mina skrik, sedan kunde processen börja. 

 

Jag försökte stänga ner mitt psyke i samband med att jag värmde upp den första stripen. Hypnosiskt vaggade jag med i musiken med blicken stinnt stirrande framför mig. Jag hade kommit ganska långt in i transen när jag separerade de två papperslapparna och fäste dem på min hud. Här slungades jag tillbaka till skrämmande medvetenhet och min självbevarelsedrift skrek "VAD GÖR DU, VAD GÖR DU!? DE SITTER FAST DÄR NU, DET FATTAR DU VA?!?".

Ja, de satt fast och så gjorde även jag vid mitt åtagande. Remsorna måste bort. "Det kanske inte kommer göra så ont, jag har ju praktiskt taget ingen känsel kvar längre efter badet" lockade jag lugnande mig själv och innan hjärnan hann reagera röck (ja det heter så där jag bor) jag bort pappret. 

 

 

Det är ljudet av ren smärta. Jag djupandades sammanbitet ett par gånger med båda händerna i ett krampaktigt grepp om handfatet samtidigt som jag försökte bygga upp mod till att rycka den andra remsan. Grejen med dessa remsor är att tanken är att man ska använda dem flera gånger i sträck, alltså direkt klistra fast den igen för att få ut så mycket hårborttagning som möjligt av klistret som sitter där. Man har alltså inte all tid i världen heller. Så här fortsatte ett maniskt självplågeri ackompanjerat av den aktuella låten Happy av Pharrel Williams. Jag provade att räkna in varje ryck och grannarna antar säkert jag just upptagit ett dansintresse eller liknande då jag mellan sammanbitna tänder gång på gång vrålade "Ett, två, tre, FYR" likt en hetsk och otäckt sträng Cha cha cha-lärare.

Halvvägs in i projektet kändes det väl så här:

 

 

Så för att samla mig kollade jag upp i spegeln och såg mitt härjade ansikte med stirrande ögon och undrade vad fan jag höll på med. Sedan kollade jag ner för att något mer sansad se över det hittills åstadkomna resultatet. Tanken som slog mig när jag betraktade det rödflammiga och tussiga området var "Herregud, den lider ju, hur dödar man den?" och jag insåg att det helt enkelt inte gick att ge upp här. "Skabbhärjad" var ju inte looken jag eftersträvade. Det fick helt enkelt inte vara förgäves.

"NO PAIN NO GAIN" vrålade jag rakt ut och lät orden studsa i badrummets porslin medan jag gjorde de sista rycken.

 

I och med att ni läser den här texten så har ni beviset på att jag kom levande ur även detta. Många andra som försökt sig på samma sak har inte haft samma tur. De krävs helt enkelt rätt kvinna för att hantera det.

Varför skriver jag detta då? Jo, för att ni ska rannsaka er innan ni försöker er på detta.

 

Är ni kvinna eller mus?

Eller kvinna nog för er mus, så att säga?