En livsinsikt.

Jag har inte sminkat mig på två veckor nu. Inte nått. På två veckor. Det är nästan svårt att greppa.

Jag vet inte varför jag slutade eller varför jag inte börjat igen. Lusten till att rafsa fram maskaran i necessären finns bara inte där. Den får helt enkelt vara orörd tills vidare. 

 

I och med detta har jag upptäckt nya ljuspunkter i livet. Sådant man som sminkad gått miste om. 

Som när man klär på sig, till exempel. Jag behöver inte hålla ut tröjan när jag ska dra den över huvudet. Herregud, jag kan börja med att gnida den i mitt ansikte först om jag vill. Hitills har jag dock inte velat det. Men jag kan. Om jag vill.

När jag duschar behöver jag heller inte ägna evigheter åt att verkligen få bort allt det där svarta som i det exakta ögoblicket det kommer i kontakt med vatten väljer att sprida sig från ögonen över till exakt varje millimeter av ansiktet.

Om jag sitter vid datorn och det plötsligt kliar i vänster ögat, ja, då går jag bananaz. Jag kan ge mig hän, njuta, gnugga loss! Inget hindrar mig!

Även träningspassen är ljuvare nu då jag inte ser fullt lika hysterisk ut efteråt längre. Grisrosa, eller snarare signalröd, är jag ju fortfarande men pandalooken undkommer jag.

 

Ja, livskvalitén har defintivt förbättrats i och med denna insikt. Tänk vad lite uppgivet "nä, jag skiter i det" kan göra. 

Jag bifogar en bild från gårdagen här så att ni kan se att jag är osminkad men ändock håller mig hyfsat ren och borstar håret och sånt. Än så länge. Vem vet vad vilka ringar som bildas på vattnet efter detta. 

Obeservera även vad en bildbeskärning kan göra för ens panna. Fnissigt va? Det är jag och Doktor Deo.

 

 

 

 

HAHA! <3 Sån hög igenkänningsfaktor. Jag slutade jobba på kontor för ett och ett halvt år sen, och jobbar nu oftast hemifrån... osminkad. Efter ett tag vänjer man sig verkligen så nu när jag väl HAR smink så glömmer jag bort och kliar mig helt obekymrat i ögat och ser ut som en tvättbjörn i stället :P