Igår var det en tung dag. Måndag, naturligtvis, men värre än vanligt. 

När det är en tung måndag så brukar jag ta och rycka upp mig och gå till gymmet ändå efter arbetsdagens slut, bara för att liksom, och oftast gör man de bästa passen då. 

Men igår var det en tung dag. En så oerhört tung dag.

Jag handlade och hämtade ut ett paket, sen bytte jag om och packade i träningsväskan. Sen tog det stopp. Jag la mig en stund i sängen och tänkte att jag kunde spela lite mobilspel, bara för att liksom samla kraft. När jag gjort detta reste jag mig och tänkte gå men kroppen slets tillbaka till sängen igen. Plötsligt kände jag mig illamående och svag. För att råda bot på detta tog jag några skivor rökt kalkon och drack lite vatten, sen lade jag mig igen. Efter fem minuter gick jag upp, tog på mig jackan och la mig på nytt i sängen.

Vi kan säga att jag där och då var max 1% från att ge mig, låta kroppen vinna och helt enkelt slita av mig träningskläderna för att krypa in under täcket och skita i allt som hade med träning att göra.

Men ibland måste man helt enkelt ignorera latmasken. För allt jag försökt locka kroppen med hjälpte inte, den vägrade helt enkelt.

Så jag bar den. Kroppen alltså. Jag fick bära mig själv till gymmet. 

När jag kom dit kryllade det av folk. I princip varenda maskin och varenda hantel var upptagen. 

"Du ser!" skrek kroppen. "Det är inte meningen!" 

Men jag trängde mig in och körde en timme intensiv benträning och gick vingligt hem efteråt. Trött och nöjd.

Det gäller att inte ge sig i de där lägena. Att vägra vika sig för Latmasken.

För då, när man varit så där riktigt duktig, får man beställa hem ett par nya träningstights. Så man kan vara snäppet snyggare nästa gång man måste bära kroppen till gymmet igen.