Den här vampyrhysterien tycks bara inte ge med sig. Och jag förstår den inte. Jag har själv inte ryckts med i detta nutida fenomen.

Jag satt och diskuterade saken med Mattias när vi just bläddrat förbi den där serien som går på sexan, Vampire Diaries. 

Mattias säger att det just är det som de i serien heter och jag blir lite perplex, tänker att jag kanske snappat upp det från tv-serien och att det flyter ihop i mitt huvud.

Ikväll så började jag åter diskutera saken med min vän Karin. Hon skrattade gott när jag berättade om mitt piniga lilla läsintresse i min barndom. Jag bestämde mig att försöka hitta böckerna för att se vad huvudkaraktärerna egentlige hette. Och mycket riktigt var det min bokserie som tvserien baseras på.

När jag fann en bild av bokserien så högg det till i mig och jag slungades sisodär 14 år tillbaka i tiden, där jag i mellanstadiet stod i Bokbusskön och inväntade min tur. Den välbekanta Bokbussmannen log vänligt mot mig när jag på nytt frågade, något skakad och rädd för svaret; "Har Återkomsten i serien Vampyrens Kärlek kommit in än?". 

Svaret var samma som det varit de senaste fem, sex gångerna jag frågat "Nej, den verkar vara på vift, tyvärr, men du står i kö". 

Och svaren kom att bli detsamma även de fortsatta gångerna jag frågade. Jag insåg att jag var tjatig och skämdes varje gång jag frågade, men jag ville ju så gärna läsa den. Men den förblev "på vift".

 

Och idag kan varenda jävla unge se skiten på tv. Det jag fick tråna så lidelsefullt efter finns tillgängligt för dem likt syre. Mitt bitterljuva minne är nu befläckat av deras omättade vampyrkonsumerande. Dagens ungdom lider av en slags vampyrfetma medan jag var undernärd.