Ja hej. Jag bloggar dåligt som fan nu, jag vet. Men ni kommenterar ju lika dåligt så det går väl jämt ut, antar jag.
Jag jobbade i kiosken idag igen. Det kom fram en mamma med två barn som ville köpa en kanelbulle av mig. Jag svarade att jag tyvärr inte fått dem ännu, då detta var tidigt på dagen, men att vi hade chokladbollar.
Barnen skrek att de villa ha chokladbollar men då sa mamman trött att det inte är lördag och att en chokladboll bara är socker (vilket en kanelbulle egentligen också är, men jag valde att inte säga något). Detta ledde till två fruktansvärt arga barn som skrek och tjatade om att få chokladbollar.
Jag är mycket imponerad av mamman som stod på sig och nekade barnens önskemål. Det var tydligen en principfast mor som ville sina barns bästa. En eko-morsa, helt enkelt.
Efter ett tag kom hon fram och beställde två kokta korvar med bröd. Jag frågade om barnen ville ha grovt eller ljust bröd och just då såg jag hur något glimmade till i hennes ögon. Hon myste. Ett mycket svagt leende visade sig på de annars så strama läpparna och hon såg mig djupt i ögonen då hon svarade: Grovt.
Jag överräckte korvarna och kvinnan återvände till sina barn, rak i ryggen då hon än en gång satt deras hälsa i främsta rummet.
Det var fint, tyckte jag.
I övrigt har jag åkt på feber och tänker lägga mig i soffan och ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar, nämligen självömkan. På återseende.

En annan god mor, av Jan Stenmark.