Två av mina jobbarkompisar kommer för att hälsa på i eftermiddag. Halv sex sätter de sig på bussen. Jag bör städa innan de kommer hit. Piffa till mig. Istället sitter jag och svettas och har en slags ångest som inte vill lämna mig riktigt.
Jag ser fram emot att träffa dessa människor, jag har kommit att tycka om dem väldigt mycket den senaste tiden. De är fantastiskt trevliga. Men just det här att visa upp sitt hem för nya människor sätter viss press. Och att vara den goda värden.
Jag har redan hamnat på minus genom att behöva be dem ta med vin då jag missberäknat mängden. Visst, det ska vara ett avslappnat möte där vi tillsammans ska åka och inhandla maten som vi sedan ska tillreda, MEN VINET, vilket fruktansvärt misstag från min sida. Vinet är ju A och O för att ta udden av det obehagliga om att mötas utanför jobbet på ett avslappnat vis.
Härliga människor som de är så svarade de enkelt att de skulle fixa det, gott så. Men så dumt av mig ändå. Nu måste jag ju ha en oklanderlig myskänsla i lägenheten då den anländer om jag ska ha den minsta chans till att ta mig över nollstrecket igen.
Här är ångesten jag känner:

Det är jag själv, fast i gårdagens smink och min egen prestationsångest, överexponerad i mer vitt än svartvitt.