Jag har tvättat mycket den senaste veckan. Väldigt mycket. Denna dag har inte på något sätt varit annorlunda i jämnförselse med de andra, så ja, jag har tvättat idag också.
Alldeles nyss faktiskt. Jag vill återberätta händelsen.

Står och lyssar på Placebo med låten Pierrot the clown. Mycket fin. Harmonisk.
Jag har just tömt en maskin och sorterar nu ihop kläderna till nästa omgång. Det är hög tid att mata hundarna också, de börjar bli otåliga. Nu är jag nöjd med mitt ihopknåpande av gradantal och kulörer, och ska starta tvättmaskinen. Då upptäcker jag att jag inte kan hitta den lilla bollen som man lägger tvättmedlet i.
Jag letar febrilt runt i tvättstugan, men tvättbollen förblir försvunnen. Då kommer den familjära känslan som ofta uppkommer då den är som minst önskad. Jag blir kissnödig.
Att leta något då man är kissnödig är högt placerad på min lista av helvetesmoment.
Jag står och gnider mina ben emot varandra samtidigt som mina händer plågat trevar sig fram över hyllplan och övrig ytor. Vart är den där jävvla tvättbollen?! Det slår mig att den kanske ligger kvar i den blöta tvätten som jag nyss tog ut ur maskinen.
Nu spelas placebos låt song to say goodbye. En manisk låt.
Jag masserar den blöta högen av nytvättade kläder, klämmer och känner, något hårt gör sig till känna. Tvättbollen. En känsla av lättnad, men bara för en sekund då jag sen inser att den ligger innuti ett påslakan som skrynklat ihop sig på det mest inhumana sätt. Kall om fingrarna försöker jag vira upp och fläta ut påslakandet. Hundarna springer runt mig och klättrar runt i kläderna som ligger utspridda över golvet. Jag är fruktansvärt kissnödig. Jag hör katten hoppa på dörren, klor som river mot träet, jamanden som hotar med både ett och annat om dörren inte öppnas snarast. I mina öron hörs song to say goodbye, song to sAY GOODBYE, SONG TO SAY GOODBYE, allt högre och allt mer maniskt. Paniken smyger sig på och jag börjar djuriskt riva i påslakanet.
Så plötsligt. Jag hittar öppningen, får tag i tvättbollen och ett blygsamt leende sprider sig på mina läppar. Hundarna stannar upp, jag glömmer att jag är kissnödig och sången tystnar. Änglar uppenbarar sig och .... men varför tystnade musiken så plötsligt? Då, från ingenstans, hörs ett demoniskt fågelkvitter i mitt headset som mycket väl kunde sprängt mina trummhinnor om inte turen var på min sida idag...
Det var min 33åriga storasyster som ville ha vinråd av sin 19åriga lillasyster. Ett vuxenpoäng till mig, och ett minuspoäng till storasyster.
Efter att jag hasplat ur mig rådet och hämtat mig från chocken så inser jag: Just ja, jag var ju kissnödig! Med skakiga händer lyckas jag fylla tvättbollen, samt halva tvättstugan, med tvättmedel, häller i sköljmedel och trycker igång maskinen. Springer till toaletten.
Helt plötsligt är allt stilla. Det enda som hörs nu är det lugnande bruset från tvättmaskinen.
Jag är en jävel på att tvätta.