...Är just vad jag befinner mig i.
Ny vecka, nya möjligheter försöker jag ständigt påminna mig själv om. Ändå återkommer jag till samma tvångstanke: Fuck måndagar. 
Låg och snoozade tills endast 20minuter återstod att fixa till sig på innan Sara skullle hämta upp mig. Satt med en groteskt growlande mage under mattelektionen. Alla hörde det. Jag skämdes. Fniss spred sig som en löpeld över det lilla klassrummet, och den som satt närmast vågade sig på en hånfull blick och ställde den simpla frågan: Hungrig?
Ja, jo, jag är en hungrig människa, okej! Vi har alla varit där, let it go!

Hur som haver så fortsatte dagen i samma anda, ja det till och med eskalerade, ut ur askan och in i elden.
Då jag kom hem från skolan hämtade min mamma upp mig och sa att vi skulle handla. Det hon inte nämnde var att vi efter det skulle åka till min syster och vara barnvakt. Åt hennes fyra barn. From hell.
Detta är energikrävande, de liksom slukar ork och livsglädje, så när jag kom hem så fanns det inte så mycket att göra.

Jag hade gjort klart de små plikter jag har, gjort det som ger mitt liv mening, nämligen fyllt en diskmaskin och pluggat tills jag kört fast och inte tar mig vidare utan hjälp.
En underlig känsla det där. Då man verkligen inte har nått att göra, och inte kommer på nått som lockar heller. Har man plugg att göra eller nån annan tyngade uppgift, så finns miljoner saker som man dras till istället för det man borde göra. Men då det inte finns nått man bör göra? Ja, vaffan gör man då?
Jag kollade på jättedåliga tv-program och åt kronärtskocka, utan att njuta av det. Även här återkommer fenomenet jag nämnde tidigare- har du nått viktigt att göra så finns det alltid nått bra på tv, eller hur? Och god mat är inte lika god om man inte äter tillsammans med någon.

Klockan är nu halvtio och eftersom Eken är borta så kommer jag inte kunna somna förän...tja, tidigast två. Så önska mig en god natt, av total melankoli.