Jag har antagit mig rollen som husmor i gott hopp om att fullfölja uppdraget med bravur! Alldeles nyss då jag stod och fyllde tvättmaskinen känner jag nått som kittlar mig på armen. Ett hårstrå tänker jag och vinklar upp armen för att plocka bort det.
Hårstrå, I wish, säger jag bara.
 Den största spindeln som någonsin upptäckts i Sveriges avlånga land krälade fram på min överarm. Jag skrek, ja jävlar vad jag skrek! Och inte mina klassiska grova skrik, likt en man, utan ett högt- fruktan för livet- skrik. Jag hoppade runt och skvätte sköjmedel runt väggarna, en kamp mellan liv och död utan dess like utspelade sig. Spindeln flög av, tack och lov, och hundarna rusade till mig och med undrande ögon och viftande svansar.
Det känns som om den fortfarande är kvar. Som om jag har hundratals spindlar över hela kroppen.

En ångestladdad upplevelse.

Men jag mår bra nu...jag mår bra....