Då jag lämnade datorn för att hämta en kopp te (Jag har förresten druckit sjuka mängder te denna kväll) så fick jag syn på något som fick mig att rygga till! Spegeln, som ännu inte har blivit upphängd utan bara tålmodigt står väntande lutad mot väggen, hade någon skrivit något på den?
Nej, det var bara fingeravtryck efter att jag själv flyttat runt den i hopp om att finna det ulitamata stället att hänga upp den på. Mina flottiga fingrar hade lämnat spår jag för ett kort ögonblick misstog för någon slags hotfull skrift. Hur kunde jag dra denna slutsats, hur kunde jag vara så inbilla mig så oerhört?
Jo, det är nämligen så att jag och Eken för inte så länge sen såg den nya skräckfilmen Mirrors. Denna film placerade ett litet frö i mig, ett frö som växer till en frodig planta så fort mörkret gör entré.
Jag skrattade dock åt detta lilla missförstånd, struntade i mitt pickande lilla hjärta och lade händelsen bakom mig. Eller gjorde jag verkligen det? Nej, naturligtvis kunde jag inte göra det. Har man väl blivit skrämd och befinner sig ensam i en tom lägenhet så sitter känslan kvar där i tankarnas avgrund, redo att återkomma ännu starkare vid minsta lilla knak eller synvilla.

Jag kom av mig, glömde bort tet, och gick in på toaletten. Då jag kommer till dörröppningen märker jag att badrumsskåpsspelgen står riktad precis så att jag stirrar rakt in i den. Direkt återkommer rädslan och matar mitt minne med sekvenser från skräckfilmen. Mitt ansikte bleknar och jag slår snabbt undan blicken. Jag sätter mig ner på toasitsen. Rädslan viskar: Minns du, minns du filmen? Då du speglat dig så stannar din avbild kvar, och sen kan vad som helst hända. Minns du?
Jag kan inte låta bli att kolla upp i speglen som är placerad mitt emot badrumsskåpsspelgen. I mitt inre ser jag hur min spegelbild fortfarande finns kvar, och tusen små avbilder av mig reflekteras om och om igen, i det oändliga i de två speglarna.
Flera jag? Många mig? Tanken blir mindre hotfull och börjar istället bli smått tilltalande.
Tänk om jag alltid skulle lämna kvar min spegelbild, i alla speglar jag nånsin speglade mig i? Så när någon annan kollade in i spegeln efter mig skulle de inte se annat än just mig. De skulle bli frustrerade av att inte kunna spegla sig, bli tvugna att leta upp en ny spegel, men jag skulle sakta ta över dem alla.

Jag skulle vara allas spegelbild.
Det ständiga ansiktet.
Underbart.