När jag började att plugga insåg jag snart att det var läge för mig att skaffa glasögon. Det var något som jag funderat på en längre tid men som jag helt enkelt inte tagit tag i.

En dag när jag satt på lektionen så sa jag till en kurskamrat att allt var så suddigt på projektorduken och frågade om det var det för henne också.

 

"Åh, vad skönt" svarade hon.

"Vaddå? Är det det?" frågade jag på nytt.

"Nä, alltså jag ser bra, det är skarpt. Det är jätteskönt" svarade hon, liksom glad att hennes goda syn bekräftats i jämförelse med min.

 

När jag väl skaffade glasögon så sa optikern att jag hade lite "smått och gott" som gick att åtgärda men att det inte var något drastiskt. Alltså väntade jag mig inte att uppleva någon direkt skillnad, men tänkte att om det åtminstone underlättar lite på lektionerna så får det vara värt det.

Dagen kom då brillorna anlänt och jag tog på mig dem när jag stegade ut ur lokalen efter att de blivit justerade efter mitt ansikte.

Och nä, det var väl ingen större skillnad. Det funkade bra att ha dem, men världen var sig väl sig lik. Det var förvisso mörkt ute, men ändå. Jag hade dem hela vägen hem och när vi gick från bilen tog jag av mig dem och stannade tvärt.

"VA?!" skrek jag åt Andreas "JAG SER JU SKITSUDDIGT NU?!".

Jag stirrade mot tegelväggen vi stod vid och tog av och på mig glasögonen om och om igen. "DET ÄR JU SJUKT" fortsatte jag lika högljutt "JAG KAN JU SE STRUKTURER MED DE HÄR JÄVLARNA PÅ!!!".

En vrede växte fram i mig, jag kände mig lurad. Som att livet missunnat mig ett av mina sinnen. Här hade jag gått runt och "halvsett" saker och ting. Antagit utan att veta säkert hur saker varit utformade.

Hetsigt uppmanade jag Andreas till att prova dem, men han kunde ju naturligtvis inte uppleva samma sak då han inte delade mitt synfel. "Det blir bara suddigt för mig" sa han försiktigt medan jag fortsatte skrika frustrerat "MEEEN ÅÅÅÅH!!! JA MEN SKA JAG LEVA SÅ HÄR NU?!".

Samma sak fortsatte uppe i lägenheten där vi satt oss ner för att titta på tv. Nu skrek jag dock inte längre, jag hade tagit mig ur första chocken men vandrat in i en uppgivenhet "Det är vansinne. Rent vansinne." och mitt näsben hade börjat bli rött av att jag upprepade gånger lät glasögonen glida upp och ner för att jämföra mitt vanliga seende med det optimerade. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur mycket bättre det gick att se med glasögonen på. Jag hade ju trots allt bara, för att citera optikern; "ett milt synfel".

 

Nu har jag haft glasögonen ett tag och myser av välbehag varjegång jag kommer på att jag har dem med mig efter att först suttit och kisat mot white boarden. Jag har dem alltså inte alltid, utan vid behov. Som häromdagen när ett litet drama ägde rum med ambulans och grejer en bit från fönstret. Ja, då åkte brillorna på och jag kunde se lite mer av vad det var för otäckheter som pågick.

 

Faktum kvarstår dock att fortfarande känner mig lurad av livet. Att mina ögon svikit mig. Legat på latsidan. Inte ansträngt sig tillräckligt. Kanske har de sakta börjat dö. Jag är ju inget barn längre. Det kan mycket väl vara åldern som tar ut sin rätt.

Nu har jag börjat ledsna lite på glasögonmodellen jag valde ut och funderar på att ge mig iväg igen för att testa ut en ny variant. Något med tjockare bågar kanske. Ja. 

Vart vill jag komma med detta? Jo, jag vill uppmana! Dig! Öh, du där! Kolla upp ögonen, för satan. Livet kanske är lika grymt mot dig som det är mot mig. Du kanske också blir berövad på spektakulära synupplevelser. STRUKTURER, till exempel. Så göre ba.