SOMMARLOVET ÄR HÄR!!! 

 

Jag har provjobbat på två olika jobb hittills. SF-bio i onsdags, resturang i fredags och tillbaka till SF igår. Idag är både jag och karln ledig så vi gottar oss med att prioritera soffläge, Netflixa lite då och då och smaska jordgubbar. Jordgubbar ja. Svenska sådana, jojo, fint ska det va. Som jag saknat de små rackarna. Livets lilla goda.

 

Men dessa provjobb. Jisses, säger jag bara. På SF står man på ett stengolv hela dagarna, rakt upp och ner, och på resturangen springer man benen av sig i fram och tillbaka och upp och ner för trapp. Eftersom det inte var något jobb i torsdags och jag spenderade hela dagen med att göra absolut ingenting, tvingade jag med mig Andreas på en löptur på fredagsmorgonen innan vi skulle till resturangen (där Andreas också jobbar). 

 

HUR TÄNKTE JAG DÄR?!?!

 

Jag gick alltså från att plugga och ta mig sporadiskt till gymet då och då, till att ständigt gå, stå och springa i princip konstant. 

Mina. Stackars. Fötter.

Åååååååh, den pulserande smärtan, ni förstår inte. Frustrerat skrek jag ut min smärta när jag låg i sängen och försökte sova igårkväll. Andreas jobbade ju fortfarande så ingen kunde tycka synd om mig heller. "SKA DET VARA SÅ HÄR?!!?" vrålade jag och försökte knöla till täcket för att få till något som liknande ett blygsamt högläge. Jag skulle gissa att 85% MINST av mitt blod befann sig i fötterna/benen och jag såg framför mig hur resten av kroppen sakta dog av syrebrist. Det var fruktanvärt, mina vänner. Stackars mig.

 

Kan det vara så att min kropp har levt för bekvämt de senaste månaderna? Ja, visst, så kan det mycket väl vara. Men det faktumet mildrar inte mitt lidande det minsta. Jag vägrar "skylla mig själv", det ska ni har klart för er. 

 

Men varför skriver jag nu egentligen? För att klaga, naturligtvis. Att självömka. Ty det är min fulla rätt.

 

Och vädret suger här uppe också. Hej.

 

 

(Och så ett litet instagramkollage som påminner mig om att det kan vara bra ibland också)