Det här med vår och sommar är ju helt oslagbart egentligen. Jisses, vad mycket mer man LEVER.

Måååh, det går nästan inte att beskriva hur betydligt mycket mer tillfreds jag blir med livet. Allt blir roligare och mer meningsfullt.

Så mycket glädje det finns i sommaren, som att gå barbent, känna doften av hägg och syrén i den ljumma kvällsluften och avnjuta ett glas iskallt rosé på en uteservering medan solen bränner de exponerade axlarna.

 

Men, jag vore ju inte jag om detta inte bidrog till lite ångest också. Självklart river en liten panik runt i bröstkorgen på mig, den där ständiga närvaron av Tomas Ledins visdomsord: Sommaren är kort. Den är äckligt kort. Man hinner knappt blinka så har alla blommorna försvunnit och så börjar björklöven att gulna i takt med att frosten kryper fram på mornarna.

 

Umeå har bjudit på ett par varma dagar, men mest är det tyvärr blåst och moln. Detta stillar naturligtvis inte min panik det minsta. Att träda in i hösten utan att ens har fått fräknar på näsan, det är oacceptabelt. 

Så jag gör vad jag kan för att stilla oron i mig och bristen av sommar. Ett steg i detta är att plocka in lite grönska så man kan få lite sommardofter trots att vädret tvingar en till att hålla sig inomhus. Ett par dagar sedan, något skyddad av skymningen, smög jag mig intill en syrénbuske som hängde över ett staket och rev hänsynslöst åt mig två små blomsterknippen. Och jag skämdes inte ens. Jo, lite. Men det var värt det. 

 

(Ja, det blir mycket blombilder. Jag hittade kameran och kan inte sluta. Deal with it.)