Jag vet inte om jag sagt detta, men just nu och till september så delar jag och Andreas en trea med Michaela som läser till fysioterapeut med mig. Hon är förvisso aldrig här nu över sommarlovet då hon är ute och tävlar i kajakpaddling och tar sig an diverse äventyr, men så är upplägget i alla fall.

Sedan ska vi flytta en liten bit bort till en nybyggd tvåa där vi hoppas på att få leva lyckliga i alla våra dagar vi spenderar här uppe i Umeå.

Självklart längtar både jag och Andreas som bara den på att äntligen få bo i en lägenhet som vi har första handskontrakt till (Det är fan inte bara här uppe, ska jag säga er. I princip omöjligt.) och vi har redan planer för hur allt ska inredas, trots att vi bara har fått se en ritning på planlösningen (Vi köper grisen i säcken, helt enkelt).

 

Men.

 

Det är något visst med lägenheten vi bor i nu. Som det här med att ha cirka 40 sekunder ner till älven. Eller att kunna gå in till stan på tio minuter. Även att ha en balkong som har sol i princip hela dagen.

Det är väldigt fint, ska jag säga er.

Men det bästa är ändå köket med kvällssolen. Det här magiska med att kunna vänta in Andreas som slutar sen-sent och ändå få ta del av den glödande solnedgången och kanske (högst troligt) ta ett varsitt glas rött för att varva ner och avsluta dagen.

Jag älskar kökssoffan, hustaket som är lätta att vila ögonen på utanför och framför allt ljuuuuset. Älskar det. Åh.