Vi har en "halvskarp" utställning den tioende december på en stödgala för hemlösa. Till denna ska vi göra våra egna ramar och eftersom jag och Karin är de mest pliktrogna och ordningsamma eleverna här på Forsa så tog vi tag i detta under förra veckan. Ramtillverkning är en sport som kräver enorm tankekraft och det var nog mest därför som uppdelningen blev att jag fick ta uträkningarna och Karin dokumenterade det hela med sin nya Nikon.

Här nedan ser ni frustrationen som uppkommer då man, med en släng av dyskalkyli, spenderat 3,5 år studerandes naturvetenskap och inser att detta inte har varit givande på något vis.



Det ska ju sågas och grejas också, men det är ett ganska enkelt moment, så det fick Karin ha ansvar för.



Att välja ut spik däremot och sedan fästa dem, där börjar vi nosa vid raketforskning igen, så här var det åter jag som tog befälet.



När våra samlade tankekrafter inte riktigt räckte till så fick vi gå efter våra instinkter och helt enkelt pressa ner skiten. Kom ihåg det; allt går med våld.



Men trots det så är det inte alltid det går som man vill. Nedan kan ni bevittna en subtil panik.



Det är alltså Karin som tagit bilderna, men det är jag som varit och dragit i framkallningsreglagen och ska därför bära hundhuvudet i detta fallet.