Att dela med sig av ett hat.
Nu har jag kommit tillbaka till internatet och ska spendera en obestämd framtid här. Plogbilen skrapar hånfullt utanför fönstret, likväl som på min insida, och likt en burmink gnager jag på mig själv av frustration och tristess.
Jag kommer på mig själv att så smått börja hata fordonet ifråga, detta trots att den på ett sätt enbart vill mig väl. Vi delar ju ett mål, jag och plogbilen, nämligen att utrota vintern och dess tillhörande snö.
Ja, vi hatar vintern och är det något som kan föra två individer samman så är det en gemensam fiende. I detta fall tycks det inte fungera då den rubbar ett oerhört viktigt basbehov för mig, alltså sömnen, och då den ännu inte lyckats med att totalt förinta den kalla årstiden så hjälper inte dess tafatta försök. Mitt hat är alltså befogat och växer för varje omtag det lilla helvetet tar på parkeringen.
Som om inte detta vore nog spär jag på hatet genom att spela rasande musik, jag gör alltså inget för att förhindra denna känslostorm, utan sprutar vilt tändvätska mot den öppna lågan.
Plogbilshelvete.
Nu tar vi en ipren och intar fosterställning.
Imorgon känns det nog bättre.
Kommentarer
Postat av: Elina
Fan vad gnällig du har blivit haha....känner inte igen dig...Du får för lite av nåt, antingen är det för lite kakor eller nåt annat...kram på dig:)
Postat av: Kajsa
"likt en burmink gnager jag på mig själv...."
Hysteriskt bra (och kul) skivet Sanna!
Lite för lite Strawberry Sparkling för minken, eller?
Postat av: Sanna svarar
Elina: Även solen har sina fläckar!
Kajsa: Det är alltid för lite av den varan :)
Postat av: lisbeth s
Låter som du behöver en kram ? Här kommer en stor, varm sådan från mig <3
Trackback
