Jag suckar, är otålig, vrider mig i fåtöljen och får ingen ro.

När rastlösheten har klorna så djupt i mig den bara kan så står jag inte ut längre och reser på mig. Tyst, tyst tassar jag mot mitt rum. Jag gläntar försiktigt på dörren och tittar in.

Där ligger hon. Kompisen som jag så ofta vill ska sova över för de otroligt roliga kvällarna då ingen av oss behöver känna panik över att mamma snart ska komma och hämta. Vi har hela natten på oss att leka och inget kan stoppa oss. Vi är oövervinnliga. Det är magiskt.

Tills nu. Det är dagen efter. Hon sover. Sover länge.

Jag vill börja dagen, leka som igår, snart kommer ju faktiskt hennes mamma och hämtar. Vi planerade massor med saker kvällen före som ska hinnas med, men minutrarna går och jag kommer allt närmare det ofrånkomliga slutet. Separationsångesten börjar redan smyga sig på och jag kan inte hejda mig, jag väser försiktigt

trots att jag är väl medveten om att så inte är fallet. Ingen respons. Jag provar igen, lite högre den här gången.

i hopp om att jag ska tränga in i djupsömnen hon befinner sig i och slitas upp i medvetandet, oförmögen att sedan ta sig tillbaka. Det börjar prassla och hon rör lite på sig. Mina ögonspärras upp och pulsen stiger, hon måste ha hört mig! Jag ska precis till att säga något mera då jag istället hör ett väsande bakom mig.

säger min förnuftiga mamma som säkert förstår men som inte har överseende för min vidriga vånda.

Jag går, inte lika försiktigt som nyss, tillbaka mot soffan och fäster åter blicken vid barnprogrammen. Jag ser men tar inte inte, ty otåligheten blockerar min förmåga att fokusera. Här kommer jag sitta tills jag på nytt inte kan behärska mig och då kommer jag göra ett nytt försök.

Det här var en del av min barndomsångest jag delade med er. Jag kan också berätta att jag känner precis så här igen.