Men. Något har hänt med mig.

Jag har det senaste året blivit något av en övermänniska. Jag som tidigare lidit av ett fruktansvärt dåligt immunförsvar blev plötsligt tålig och trots att min närhet insjuknade med jämna mellanrum och jag då fruktade det absolut värsta så stod min fysiska hälsa oberörd.

Så fort jag så smått nämnde detta så greppade jag i panik efter närmsta träföremål, spottade och kastade salt för glatta livet. Visst kunde det hända att jag kände små onda aningar som plötslig trötthet och lite rispningar i halsen, men det blommade aldrig ut.

Jag hade fått ett immunförsvar. Jag mådde bra. Inget kunde rå på mig.

Tills nu.

Jag är fruktansvärt orolig på att jag inte kommer kunna stå emot den här gången. I tre dagar i sträck nu har jag känt av den ömma halsen och jag har även drabbats av snuva. Huvudet värker och jag började även hosta idag.

Det har inte brutit ut så pass att jag kan kalla mig överdrivet lidande av det, utan jag håller mig på benen och är på skapligt gott humör, fortfarande hoppfull om att det kan ge med sig. Jag trycker i mig c-vitamin, ingefära, citron och honung. Skam den som ger sig.

Ja. Det är så jag mår. Nu vet ni. Tackar som frågar, och så vidare. Jag har köpt nya pyamasbyxor också som är sjukt stora. Och massa raggsockor. Går med andra ord runt och är sjukt fresh. Som sig bör när man bor på internat. Nu ska jag läsa lite och dricka ingefärste.

Nej, säg inte: adjö. Säg: på återseende.