livet här på internatet har blivit ännu sjukare. De experimenterar med oss genom att placera våra sängar vid dragiga fönster, ställa upp brandkartor som inte leder någonstans och vägra oss alkohol. Detta har vi under en längre tid fått stå ut med och liksom vant oss, men den senaste tiden har saker och ting eskalerat.

Om nätterna har märkliga händelser pågått under mitt fönster. Människor har grälat och lastat in saker i bilar flertalet gånger runt klockan två om nätterna och plogbilen cirkulerar ständigt för att ge oss minimalt med sömn.

Som om inte detta var nog har de nu stängt av vår vattentillgång. Det enda vi hittills förlitat oss på.

Naturligtvis satte paniken in direkt hos mig och de övriga intagna. Majoriteten blev akut kissnödiga och jag som nyss besökt gymmet blev fruktansvärt törstig. Jag började hysteriskt snitta upp citrusfrukter och suga i mig fruktsaften medan min tunga bara blev torrare och torrare.

Vi ringde jouren som mumlade något om en avgrävd ledning och sa att vi helt enkelt får vänta och se. Det var två timmar sedan nu och jag känner hur mina organ sakta ger upp, ett efter ett.

Imorgon, om livet fortfarande finns i mig, tar jag med mig mina viktigaste ting: vin, dator och kamera, för att sedan ge mig av mot Dalarna. Jag klarar inte detta längre.

Jag måste få samla kraft om jag någonsin ska överleva detta vansinne.

Nu måste jag släcka innan någon hittar mig.

Var rädd om er.