Som ni undrat; var har hon tagit vägen? Blev hon mosad av en lastbil? Kidnappat, våldtagen och misshandlad av en aggressiv trafikant? Eller drabbades hon helt enkelt av en psykos på första dagen på jobbet på grund av all nervositet?
Mina vänner, mina vänner, frukta icke ty nu står jag här framför er! Sargad men vid liv formar jag dessa små menigar för att stimulera ert sug efter mina tankar.

Men så tala ur skägget! ropar ni, hur har det gått denna vecka?!
Åh, små barn, sansa er, visa tålamod, jag ska berätta.
Det har, hör och häpna, gått jättebra. Det var med hjärtat i halsgropen då jag måndagen för två veckor sen styrde min bil mot den fruktade arbetsplatsen. Timmarna fortlöpte och på skakiga ben lärde jag mig bemästra lotsbilen samt konversera med mina nya arbetskollegor. I slutet av dagen hade dock min osäkerhet försvunnit och berusad av självsäkerhet och avgaser hojtade jag glatt och burdust  "Follow me, follow me" då jag svängde runt min lilla lotsbil för att styra bilkön precis som jag ville ha den!
Och så har dessa två veckor fortlöpt, med flaggning, bilkörande och skyltning har jag stött på både mot och medgångar- och nu står jag här framför er med en solbränd näsa och diverse blåmärken, samt några kronor rikare!

Men då så, tänker ni, det har var ju ingen konst! Vad var hon så orolig för?
Åh, ni har än så länge bara hört om glamoren då det gäller att agera flaggvakt! Det handlar även om att stiga upp klockan 4 på morgonen och inte komma i säng förän runt 23 på kvällen! Tunga skyltar ska lyftas, arga bilister ska lugnas och lastbilschaufförer ska charmas, gör om det om ni kan!
I stekande hetta eller ösande regn, ska ni stå där med er lilla röda vimpel och se glad ut, timme ut och timme in.
Jag hade turen och välsingnas av oerhört trevliga arbetskamrater, annars hade jag säkerligen legat under en av de groteska lastbilar som susar förbi en varje dag.

Nu väntar dock en semester på tre veckor. Inte helt fel, om ni frågar mig, att jobba två veckor och sen ha semester tre! Det är nämligen så att asfaltsläggarna har semester nu, och då finns det inte så mycket för mig att göra. Ty det är dessa tappra män som vi ska skydda då de förbättrar våra vägar.

Och till er bilister där ute som svär och spottar varje gång ni upptäcker ett vägarbete: Ja visst, det är ett helvete att vänta och krångla runt dessa, men tänk ett steg längre på att det faktiskt är för er skull man gör om vägarna. För visst muttrar ni även då ni åker på dåliga vägar och svär en ramsa över att : Fan, varför gör de inget åt det här?!
Så ha det i åtanke nästa gång då ni stöter på ett vägarbete. Med lite förståelse kan man komma långt...

Nog med denna överdramatisering och diverse moralkakor, för nu kommer snart Phäntie the Puffin hit, så jag måste avsluta mitt skrivande, men snart kommer jag återvända med fler anektdoter från mitt lilla liv. Tack för ordet.