Att ha ljust.
Känner ni? Äntligen kryper graderna högre och högre upp och solen lyser in och avslöjar de oputsade fönstret till och med några timmar efter jobbet tagit slut för dagen.
När jag kom hem idag så väntade till och med några Scillor i rabatten bredvid porten och eftermiddagssolen mötte mig med obeskrivlig värme när jag klev innan för dörren.
Vår känslorna har inte smugit sig på denna gång- de har rammat mig fullständigt.
Inte minst de för kameran. Det är ännu lite väl grått på sina ställen för att kunna gå fullständigt bananz utomhus, men jag går loss på varje millimeter inne i lägenheten istället. Och det blir jag så där barnsligt glad av. Så här bjuder jag på ljuset, lite grönt och glädjen.
För det är på gång nu.
Randoms.
När man inte kan vänta till helgen.
Imorgonkväll, efter sushi och lite vintage-shopping med Mickis, så får det bli en Hudiksvallvisit. För ibland bara måste det få bli så.
Bilder på honom jag är kär i.
Klockan tickar på och snart är det läggdags för mig igen. Mattias brukar håna mig lite för att jag behöver så mycket sömn, men vad ska jag säga. Livet tär tydligen lite mer på mig än på andra människor.
Han trippade just över till grannen för en öl men jag känner mig lite illamående efter middagen och kröp ner under täcket med tekoppen. Ja, det kryper i mig att inte få vara där resten av folket är, men må så vara.
Nu har jag i alla fall nätet för mig själv och kan ladda upp hur mycket bilder jag vill.
Till exempel på honom jag är kär i. Jag tilläts bara ta bilder under tiden han tittade på tv, men jag är glad för det lilla.
Den blygsamma grönskan.
Ni ser ju.
Regnet.
En känsla.
Ibland tror jag att hon hatar mig.
Willy.
Vi kallar honom Idioten, men han vill mest bara ha mat och vara nära.
Fragil.
Hawkeye.
Boken.
Blir rasande över hur bilderna tappar kvalité och färger vid uppladdning så att ni inte kan ta del av min storhet. Men må så vara. Jag bjuder på lite ändå. Denna kallar jag: Boken.
Höstflickan.
Jag var nyss ute och höstfotade lite. Ska pilla med bilderna och dricka te nu. Det första jag gjorde var att skrika rätt ut i sann Pokémon-anda:
HÖSTEN! JAG ANAMMAR DIG!
Sen tog jag den här bilden och gick vidare med att fota loss. Ser ni vad höstig jag är? Ja. Sån är jag. Jag gör något märkligt med läpparna för jag trodde väl att det skulle göra mig söt eller nått. Men likväl. Jag vill att ni kallar mig: Höstflickan. Tack på förhand.
Sittdansar och minns.
Fick mersmak av senaste inlägget. Vill dela med mig av mer saker. Mitt inre. Eller nej, kanske inte det. Men jag kan ju alltid freestyla lite.
Jag har ätit daim och fått en sockerchock, det är väl den jag behöver bli av med. Så nu sitter jag och hysterisittdansar vid köksbordet med mor och far inte har en aning om vad som egentligen pågår där de sitter framför tvn. Jag är en fucking ninja när det kommer till att sittdansa, ibland vill jag inte att andra ska se det, så då gör jag det i smyg.
I övrigt då?
Jag såg att Anna lagt upp en del bilder sedan kräftskivan som jag måste stjäla och lägga i mitt eget förvar. Det är de här människorna jag älskar. Eller ja, vissa av dem på bilderna kommer jag inte ens ihåg namnet på, men de viktigaste finns där. En kärlek jag aldrig kommer att komma över.
Mie.
Syskonen Ringh aka Huliganligan.
Chillar i solen.
Hudiksvall.
Mira.
Att dansa in hösten.
