Ibland blir jag alldeles konfys när jag sätter mig här framför bloggen.
Vad vill jag skriva?
Vill jag kräkas ur mig obsceniteter eller smeka er med små visdomsord, små viskningar fyllda av hopp och behaglig värme?
Ibland blir jag bara tyst, konfunderad och kluven. Känner mig skamsen och drar mig tillbaka utan att ha sagt ett ord.
Ibland skriver jag flera sidor för att sedan fnysa åt min egen naivitet och radera allt.
Ibland postar jag något som jag sedan ångrar och ligger sedan i en patetisk improviserad fosterställning i det kallaste hörnet av huset och dämpar djuriska snyftningar samtidigt som jag av rent självförakt nyper mig själv i gäddhänget som straff för min existens.
Ibland skriver jag något enbart för att skjuta upp det faktum att jag måste sortera tvätt, som nu.
Men lär er av mig, min små grodyngel, att tidsfördriv enbart är en väntan på döden.


En passande Stenmark.