När vi flyttade in i den här lägenheten här i Hovgården så var vi eld och lågor över de stora fönstren och de ljusa rummen. Närheten till djur och natur var naturligtvis också kittlande för att inte tala om de fantastiska solnedgångarna man nästan dagligen bjuds på.
Så här i efterhand har man ju insett att det finns en del defekter också. Som att ett av elementen inte fungerar här och att det är obligatoriskt med raggsockor här för att behålla tårna och att de förväntar sig att man ska sortera kompostmaterial och övriga sopor var för sig. (Vilket vi ändå inte gör, men schhh.)
Vi fick även höra att det kunde vara lite lyhört vilket fick oss att bli kritvita i ansiktet då hälsade på den närmsta grannen vars 6 månaders baby bor vägg i vägg med vårt sovrum. Detta var en obefogad oro då barnet hörs mycket sällan och då mycket lågt, vilket gör att jag utan problem kan ignorera det hela.

Men.

Vi har grannar som bor ovanför oss. Jag gissar på att de har barn som är någonstans mellan tre och sex år gamla. Jag gissar även på att deras största intresse i livet är att jaga varandra genom att hoppa jämfota genom lägenheten. Och jag gissar på att detta är något de måste göra minst sju gånger i timmen för att inte dö av tristess, framförallt på helgmornar. Dessutom verkar de tycka om att dra saker över golvet från rum till rum. Tunga saker låter det som.
Detta får mig att dagligen, sju gånger i timmen skulle jag gissa på, formulera små, otrevliga meningar som jag hemskt gärna skulle vilja gå upp en trappa och använda men med en himla massa ansträngning så lyckas jag undvika detta. Jag har även märkt att jag har en oerhört morbid fantasi och tydligen skulle vara en mycket kreativ snuff-films regissör.


Men vi har ju väldigt fina solnedgångar här.