I går var det finalen i Körslaget. Jag vet att jag förväntas skriva något men jag vet inte vad.
Jag röstade tills fingrarna blödde och Elina och jag satt med tårfyllda ögon och väntade in det som skulle avsluta allt. Med hjärtklappning och "tänk om" ständigt surrandes i huvudet hörde vi till slut Gry ropa Team Andreas. Jubel. Glädje. Eufori. Men sen då?
En bit av mig dog igår. Nu ruttnar den stillla och sprider en unken doft som färgar av sig på allt.
Våren är igång för fullt, men vad hjälper väl det när Körslaget är slut.
Det kommer aldrig blir som det var förut och det finns inget jag kan göra åt det. Allt jag kan är att försöka blicka frammåt men det är svårt när det inte finns någon anledning till det.
Team Andreas vann, de gjorde det. Men nu då?