I helgen smäller det. Körslaget. Reunion på lördag och final på måndag. Då ska Team Marcus Melin vinna, annars finns det ingen anledning för klotet att fortsätta sin rotation.

Men.

Jag känner mig lurad.
Imorgon åker jag till Falun och på fredag återvänder Marcus Melin till Sthlm för det slutgiltiga slaget. Den här eftermiddagen var alltså min sista chans att snärja Honom. (För er som inte vet det så har min boning agerat vindskydd åt Sångfågeln himself under övningsdagarna.)
På vägen hem från jobbet idag så säger Marcus att Han kanske bör ägna lite tid åt sin familj, nu när vi ändå slutade tidigt från jobbet, och undrar om det är okej om Han åker hem istället för att hänga hos mig.

Ja men självklart. hör jag mig själv säga.

En kram som lycka till inför helgen och ett farväl. Marcus släpper av mig. Jag går med tunga steg upp för trappan. Låser upp dörren. Hänger av mig jackan och ser mig omkring.
Jag hör Julio Iglesias som gått på repeat sedan jag gick till jobbet imorse. Jag ser ljusen på köksbordet som aldrig kommer bli tända. Öppnar kylskåpet och ser ostronen som aldrig kommer bli avnjutna och lammracksen som aldrig kommer bli uppvärmda.
Tårarna rinner sakta ner för mina brinnande kinder medan min framtidsdröm bit för bit raseras. Jag lägger handklovarna i nattdukbordet och stoppar tillbaka rohyphenolen i medicinskåpet.
Rosenbladen som ligger utspridda i hela lägenheten hånar mig. De virvlar efter mig när jag sveper genom lägenheten i frustration och desperation, då jag ivrigt är i färd att dölja alla spår av den flyktiga romansen.
Jag var så naiv. Jag trodde att min brinnande passion skulle bli besvarad. Men nu inser jag att jag bara var en bricka i spelet. Jag var inget mer än ugnen Han värmde sin mat i.
Mitt hjärta krackelerar mer och mer då jag tänker på varje blick jag fått, varje leende Han gett mig.
Han nyttjade mig. Jag gav, Han tog. Han sög ur all min kärlek och livskraft. Nu är jag endast ett tomt, smutsigt skal.

Jag tänker rösta på lördag och måndag, för att hedra känslorna Han väckte i mig, sedan ska jag göra mitt bästa för att limma ihop de tragiska skärvorna som en gång formade mitt hjärta.
Kanske att jag en dag kommer vara hel igen. Kanske att jag en dag kommer kunna älska på nytt.
Men.
Jag kommer aldrig att glömma Honom.