Yo homies.

Jag befinner mig nu åter i Hudiksvall. Strax innan klockan slog 18:00 klev jag innanför dörrarna hos min älskade och slängde mig i sängen då bussresan orsakat en fruktansvärd åksjuka ingen annan människa överlevt.

Mattias kom hem från jobbet ungefär en halvtimme efteråt, örfilade mig för att jag inte lagat mat ännu och sen åkte vi och handlade. Vi köpte allt som krävs för tacos, naturligtvis. Jag väntar spännt på att vi ska bli kräkless på denna simpla måltid, men det känns fortfarande ouppnåligt då detta utifrån sett sjukliga intagandet bara leder till mersmak.

Jag är ledig idag. Jasså? tänker ni. Ja. Mattias jobbar.

Ingen av oss brydde sig om att diska efter maten igår. Så ja, det krävs ju ingen högre utbildning för att räkna ut vad jag kommer få göra idag. I vitlöksdoft och bland skrumpna paprikor kommer mina naglar trasas sönder i det ljumma diskvattnet medan tårarna rinner nedför mina persikolena kinder och jag bannar mig själv för att jag inte tog den där chansen att fly till Paris medan jag hade den. 

Herregud, människan utstår ju inget annat än ständiga misärer, tänker ni nu och ja- er sympati är befogad.

Om ett par helger får vi besök av mina älskade Anonyma Alkolister. AA. Anki och Anton. Did you see what I did there? Fiffigt va? 

Ja, de kommer att anlända, jag och Anki ska gå i diverse butiker, avnjuta en något överdriven mängd dryck och eventuellt laga någon sorts middag, vad vet jag? Allt jag vet är att det kommer bli magiskt så som det blev när Anna var här och kort (!) därefter Karin. 

Tänk va? För vi dansar nog för sällan med varann.