Det ska bli jättekul att hon kommer hit. Jag ska visa henne Umeå och hon ska få hålla mig sällskap nu när Andreas jobbar så mycket. Det blir väl lite tv-spel, kanske lite butiksstrosande och eventuellt nån bio hade jag tänkt mig. Försöka ha det mysigt bara, gott så. 

Men. Det får ju aldrig vara helt bra, det vet vi ju sen tidigare. 

 

Det började med att jag ringde min mor i mitten av veckan för att berätta om när vi skulle anlända och då hör jag att hon är fruktansvärt hes. Tydligen har hon varit helt däckad av en fruktansvärd förkyldning. "Hon kanske hinner bli frisk" tänkte jag med pulsen steg linjärt med mitt inbillade halsont, "Vi ska ju inte dit förrän om en vecka".

Jag har pratat med henne så gott som varje dag sedan dess för att höra hur det är med henne, till viss del av sympati men främst av självbevarelsedrift, "Jo, det går väl åt rätt håll med bra är det då verkligen inte". Nähä. Helvete.

Dock fanns hoppet kvar i mig, det var ju ändå en del dagar kvar. 

Så igår pratade jag med syrran när vi skulle boka Mies biljett och hon började prata om att det härjade förkyldningar bland dem också. "Vaddå, är Mie också förkyld?" frågade jag med andan i halsen varpå hon vidarebefodrade frågan till vederbörande som helt casual svarade "Ja". Blodet isade i mina ådror. "Ja, men vaddå, vi är en stor familj, vi är ju förkylda hela tiden. Inte så vi ligger däckade, lite snorig och ont i halsen bara".

 

"Lite snoriga och ont i halsen bara". Bara.

 

DET ÄR DET VÄRSTA JAG VET. I min värld är det lååångt ifrån "bara".

Viruset cirkulerar alltså bara runt runt i den där familjen och muterar ständigt för att inte dö ut. Mamma blev drabbad och blev helt knockad. Och just i skrivandets stund så färdas nämnda virus i en behållare i form av en 17årig flicka i rasande fart mot mig med hjälp av SJ 3000. Jag har numer alltså inget annat val än att vandra mot stationen i regnet för att plocka upp henne och bjuda in henne i mitt hem. Sköta om henne, se henne frodas och sakta iaktta hur hon täcker mina tillhörigheter med baciller som sedan obehindrat kan vandra vidare och inta mig för att göra sig hemmastadda i min gästvänliga lekamen.