Igår hängde jag med min kvinna, Karin. Vi strosade på stan och sedan tog vi oss till hennes lya och kollade på djurdokumentärer till sena kvällen. Det var oerhört mysigt.

Men.

Karin har en våg hemma. Jag sneglade på den lite nu och då tills det plötsligt flög fan i mig. Jag ställde ut vågen och hoppade upp på den och fylldes av avsky när jag insåg att jag just uppnått "personbästa" viktmässigt. Jag beklagade mig inför Karin och hon berättade att jag måste ställa ut den i hallen, där det är plant underlag, för hon hade minsann blivit lurad att hon vägde fyra kilo mer än vad hon gjorde genom att ha den ståendes på badrumsgolvet. 

Sagt och gjort, jag bar ut den till hallen och gjorde ett nytt försök.

 

Och gick upp två kilo till. MISÄR.

 

Det värsta är att jag bara kan beskylla Andreas för 75% av detta i och med att han ständigt köper godsaker åt mig, lagar god mat och skjutsar mig överallt. Fasansfullt ondsint. Men lite ansvar har jag ju faktiskt själv också. Max 13%.

Visst, sjukdomen har gjort att jag inte fått träna, men det hade ju inte skadat att väga upp med att sköta kosten då. Men det är något med självömkan som gör att den går hand i hand med Gott&Blandat och Snickers.

 

Jag gjorde ett återbesök hos vårdcentralen när jag var klar med pencillinkuren och förklarade att jag fortfarande hade ont halsen. Det gjordes lite småtester som inte visade något och sedan sa doktorn att det var värdelöst att göra en ny långtidsodling för att se om bakterierna fanns kvar så här kort tid efter pencillinkuren. Så jag blev ombedd att gå hem och återkomma om besvären kvarstår om två veckor. 200 kronor fattigare. Och jag som vill ha en jeansjacka.

 

Detta gjorde mig naturligtivs fasansfullt uppgiven. Jag hade liksom sett fram emot att bli frisk som en nötkärna efter min lilla tablettkur, men icke. Så jag grinade lite och åt en Snickers samtidigt som en plan tog form i min enkelspåriga hjärna. Jag ska nämligen strunta fullkommligt i mina symtom och köra på med träning och allt dylikt som vanligt. Antingen så blir mina vita blodkroppar boostade som attan och jag blir frisk av detta, eller så blir jag dödssjuk och ger det där lilla kompakta läkarhelvetet dåligt samvete. Ja. Jag har alltså inget att förlora på detta med andra ord. Så nu kör vi. In i kaklet.