Mina lungor och jag.

Det som är så kul med utbildningen jag går är att den är varierad. Förra veckan fick vi testa vår lungfunktion och olika andningsinstrument.
Jag blev först sanslöst mallig när min lungvolym visade sig ligga på 127%. 27% över medel för min längd. En fucking tredjedel över standard, i princip. Japp. 
Läraren förklarade att man inte kan träna sig till större lungor, men att majoriteten av t.ex. långdistanslöpare eller längskidåkare har större lungor, då de har enklare för uthållighetssporter. 
Jag hatar längdskidåkning och långdistanslöpning. Löpning över huvudtaget faktiskt. Ansträngning, rent generellt om jag ska vara ärlig. 
Jag fick då lite dåligt samvete över att jag inte utnyttjar denne biologiska fördel som jag blivit tilldelad. Tänk på alla som vill vara löpare men som har små lungor? Som kämpar på i motvind medan jag sitter hemma och andas ytligt och endast vidgar bröstkorgen för att gäspa eller kanske om jag blir chockad över något som händer på Days of our Lives. 
Så fort min pencillinkur är över, tänkte jag, då ska jag sträcka ut så väl ben som lungor och sluka mil efter mil med mina löparskor!
Idag skulle vi testa vår kondition på cykel. Jag har ju, som ingen kan ha missat, varit sjuk ett halvår och därför inte kunnat träna alls. Därför frågade jag läraren var jag skulle lägga ribban inför testet.
Han log lite och sa att jag nog ändå kunde börja på 100, och jag gjorde som sas. Så jag trampade på där och mina kära klasskamrater tog plikttroget min puls med jämna mellanrum till läraren på nytt kom för att övervaka vårt arbete. "Oj" sa han och mumlade något om att jag nog låg på en lite för hög puls och att det var hans fel, jag hade ju faktiskt sagt att jag varit sjuk. Jag hade alltså chockerande dåligt syreupptag. Trots mina ENORMA lungor.
Så nu sitter jag här, men två dagar kvar på min penicillinkur och försöker avgöra om dagens incident var peppande eller hjärtkrossande.
Som Elin sa så har jag väldigt bra utvecklingspotential. Ja, det kan ju bara bli bättre. Men samtidigt så startar jag i sjuklig uppförsbacke. 
Nåja, jag vet ju vad som måste göras. Jag måste ta tag i denna avsaknad av kondition. Jag måste bara hitta dragläget i den här jävla kroppen först så jag kan trycka plattan i mattan sen. Och då ni. Ja. Då ska lungorna vidgas. Så får vi se om det blir någon luft kvar åt er sen.
 
 
En bildserie från förr när jag naivt trodde att jag skulle bli löperska och sen insåg att jag inte skulle bli det. Men skam den som ger sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0