Jag ska ta mig till min hemby inom kort och har spanat på biljetter för att ta mig ner några dagar innan sambon, för att liksom hinna med lite fler kompisträffar och umgås med mamsen. 

Den smidigaste resan var även den billigaste och jag tänkte att "den tar jag". Dock så strulade det lite med internet och jag gav mig ut på en promenad istället och bestämde mig för att boka biljetten senare. Detta glömde bort och idag när jag skulle boka så har priset höjts med 200 spänn.

200 spänn!

 

Detta väckte något i mig, en obeskrivlig misär. Jag hade, på grund av att jag inte tog tag i saken i tid, nu alltså förlorat 200 kronor. Jag kände att känslan var bekant och ekade i barndomsupplevelser och det slog mig att få saker får mig så ur balans som när jag gjort ett felaktigt beslut. När det blir så pass svart på vitt, att något jag gjort eller inte gjort får så påtagliga konsekveser. Det är MITT fel. "200 kronor" tänker ni "Avstå vin ett par helger and get over it, för guds skull". Ja, summan i sig kanske inte är något att hulkgråta över, men känslan var det. 

Jag begav mig in i sovrummet för att fulgrina och insåg att jag nu var lilla Sanna igen. Lilla Sanna som haft utvecklingssamtal på skolan med min mamma och sedan ändå bestämt mig för att ta skolbussen hem istället för att vänta på att mamma pratat klart med lärarinnan.

"Är du säker, ska du inte åka med mig hem?" frågade mamma men jag skulle minsann ta den där bussen. 

När jag tagit mig in i bussen sköljde plötsligt skuldkänslor över mig. Jag övergav min mamma. Valde bort henne för att åka buss som jag ändå gjorde varje dag. JAG MÅSTE UT UR BUSSEN. Paniskt sprang jag fram mot utgången och busschauffören ropade förvånat och frågande om jag inte skulle åka med. "NEJ!" skrek jag från luften när jag slängt mig ut ur bussen varpå jag ramlade i gruset. Jag tog mig upp och sprang i hysteri och desperation mot där jag lämnade mamma och var livrädd att hon skulle ha hunnit åka, för då var jag fast på den tomma skolgården. Men mamma stod där och pratade fortfarande lugnt medan jag stod med mitt pickande kaninhjärta i bröstkorgen, skrubbade knän och svidande ögon kämpandes mot gråten med inbiten underläpp.

 

Hemskt var det. Och när jag inte bokade resan direkt valde jag återigen bort min mamma SAMT 200 kronor.

Eller nja, jag kan ju boka resan och på så vis inte välja bort min mamma. Men frågan är om det är värt det. 200 spänn är ändå 200 spänn. Två glas rosé på en uteservering, liksom. Vi får se, jag väntar en stund med att boka.