Att ha hälsat på Järvsö och syskonbarn.
Jag och Andreas tog oss för en ungefärlig vecka sedan neråt till våra föräldrar för att se efter hur saker och ting tedde sig där. Det mesta var sig likt och vi njöt av lugnet. Det åts en hel del, pratades massa och fotades lite.
Mira och jag hjälptes åt att plocka grönkål till salladen. Det ryms många tankar i det lilla huvudet. Teori efter teori läggs fram samtidigt som hon ställer tusen frågor. Under middagen så tog upp det faktum att man dödar djuren för att äta dem och hon lät så vuxen på något sätt och det blev en sådan kontrast att jag skrattade till, vilket jag inte skulle ha gjort. "Det är allvar. Tycker du det är roligt? Skratta inte.". Hon åt själv av köttet men verkade tycka att man skulle göra det med respekt och vördnad, så jag fick helt enkelt sluta skratta.
Hon har även en liten fascination för Andreas. Man ska gärna vara nära men det får inte vara för uppenbart. Man måste spela spelet liksom.
När jag ringde hem några dagar innan hemkomsten så var Mira där och när mamma då sa att det var jag som ringde sa hon "Sanna? Din Sanna? Andreas kompis?" så hon är alltså mer med på vem han är än vem jag är.
Vi försökte oss även på lite fina gruppbilder på den nyslagna ängen på Miras begäran, men det kryllade av flygfän så det blev inget långvarigt. Men alla kämpade väl där ute.
En härlig skara ungar det där ändå, trots att gränsen är hårfin mellan att från stund till stund vilja krama dem eller strypa dem.
Vi fick i alla fall mersmak, trots insektsattacker och moralutskällningar vid matbordet, och har bestämt oss för att leta oss ner på nytt i augusti. För att samla lite kraft inför hösten, äta lite mer grönkål och kanske ta några fler bilder på ängen.
Kommentarer
Trackback
