Hahaha, ja men just ja! Igår så åkte jag med Pauline och Mikaela från vår gemensamma arbetsplats till Ljusdal. Jag och Mickis besökte en del affärer tills det var dags för mig att knata till bussen. När jag börjar gå mot bussen möter jag en pojke på cykel. Jag håller mig undan och han passerar, gott så. 

Jag fortsätter gå, grubblar lite i mig själv, det är varmt och skönt och min långa kofta fladdrar i den ljumma vinden.

Helt plötsligt får jag ett cykelstyre på min vänstra arm, pojken som tidigare passerat mig har kommit tillbaka, han vinglar förbi mig och ser ut att kunna hantera vår kollision och får precis tillbaka balansen när jag ser att min kofta sitter fast i hans styre. Jag förstår då.

Det hela går på en halv sekund. Min kofta sträcks ut tills dess elastisitet inte klarar det längre. Jag, likt den amazonkvinna jag är, står orubbad. Pojkens cykel stannar men pojken fortsätter framåt. Kanske svär han där och då över fysikens lagar i sitt huvud, jag vet inte. Jag skriker, han skriker. Vädret har fått honom att välja t-shirt en dag som denna och hans nakna armar dras mot den obarmhärtiga asfalten. Han reser sig dock snabbt upp, stirrar på mig med likblekt ansikte och säger stelt "Jag tappade kontrollen". Jag frågar om det går bra, konstaterar det uppenbara "Du fastnade visst i koftan" och reser hans cykel. Han tar den och vi skiljs åt, båda skärrade. 

 

Jag hoppas att han inte gjorde sig allt för illa. Att han inte skämms allt för mycket. Och att den jäveln lär sig att hålla sig till cykelbanan nästa gång.

 

 

Tack för att jag fick dela med mig.

 

En bild från en cykel i Skåne. Eller som de säger där "cykelen".