Wooo, gott nytt, god fortsättning med mera, med mera!

Hur har ni gjort nu då? Slängt er in i pulversoppor och högintensiva powerwalks med kritvita knogar och krackelerande emalj? Kääääämpar ni? Braaaa, ni är starkaaaa!

 

Jag vill vara den människan. Kämpa med er. Men jag ORKAR INTE. Inga jävla nyårslöften här inte.

 

Min träning har den senaste tiden bestått uteslutande av omstarter på grund av tentor eller förkyldningar. Tre veckor håller det och man hinner precis känna att "Nu jävlar är jag igång", sen slår nått av ovanstående till och man blir borta en vecka eller två och då ligger man och krälar i botten av den där psykadeliskt branta uppförsbacken som en säl med lim smetat över fulla buken. Och. Kommer. Ingen. Vart.

 

Jul bestod av frosseri med goda vänner, mellandagarna spenderades hos svärfamilj med dansk ruskigt mättande husmanskost och i nyårsdagarna återfanns vi hos mor och far där det svullades traditionsenligt utan någon som helst återhållsamhet. Så yours truly heavyweight champion vägde in på nytt personbästa innan hon lämnade Järvsö denna gång för att åter jobba sig uppåt, såväl geografiskt som stolthetsmässigt.

 

Hur jag hanterade sifforna på vågen? Grät jag? Slet mitt hår? Nej. Med ett litet fniss. Jag kan ha höjt ögonbrynet nån millimeter, men mer än så blev det inte. Kanske har den lilla Viljan fastnat någonstans djupt inne mig, med foten i knäck eller så sitter armen fastkilad mellan två burkar Nutella. Den kanske försökte bryta sig loss ett tag precis innan tentan där innan julledigheten men gav sedan upp. Eller kanske blev den wastad av den allt starkare Lättjan inom mig. Cement runt fötterna och tung kedja runt kroppen, ståplats i julmustviken.

Viljan är död.

Så jag orkar helt enkelt inte med något nyårslöfte. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket längre.

 

Jaha, så borde inte midjemåttet vara rågat nu då? Är det inte bara att rycka upp sig? tänker ni, lite panikslagna över att kämparglöden hos er ständiga hälsoinspiratör har slocknat. Nä, ni får inse faktum, sluta kämpa ni med.

Jag är inget att lita på. Så många gånger jag har beslutat mig för att förlåta, lägga snedsteg bakom mig och blicka framåt mot ljusare tider. Men så kommer jag på mig själv med de knubbiga fingrarna i kakburken igen. En flerfallsförbrytare, en omättlig synderska, EN SVIKARE. Ja, det är jag. Usch för mig. 

Men, träna på ni. För all del. Låt inte mig störa. Kanske syns vi på gymmet 2017.

 

MEN JAG LOVAR INGET. Och gällande beach 2016: