Här sitter jag och är 24 år och en dag. 

I fredags så fick jag massa grattis av vänner och bekanta, mer än vanligt på något sätt. Eller så tog jag mer åt mig. Jag liksom njöt av min födelsedag på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare. Blev liksom obeskrivligt varm av alla som faktiskt tog sig till att skriva ihop det där glädjande sms:t eller ringa och sjunga en trudelutt som får även den suraste mun att vända om. 

Men det fanns sorg i fredagen också. Mickis började dagen med att ge mig de där hårspännena jag velat ha sen hon köpte sådana åt sig själv för ett tag sedan. Sedan pågick dagen som vanligt, vi tjattrade och hade kul som vi så ofta har. Sen skjutsade hon hem mig och vi kramades i bilen och gav varandra lyckönskningar inför framtiden. Där i bilen blev jag en smula tårögd, men sedan när jag kom innan för dörren slog det mig att Mickis faktiskt slutat på jobbet. Hon kommer inte sitta där och plötsligt häva ur sig en slug teori eller slänga sig med ord hon själv kommit på. Hon kommer vara i Uppsala och hänföra alla med sitt underbart älskavärda sig och bli omtyckt med samma intensitet som den öppenhet och acceptans hon visar alla omkring sig. Och just av detta kommer jag inte längre få min dagliga dos jag girigt vant mig vid.

Jag blev galet uppsliten av detta. Sörjde med en ovanlig frenesi. Skrev ett meddelande och fick henne att svära vid att inte glömma mig. 

Sen gick jag till gymmet och fick magmusklerna att svida lika som hjärtat för att jämna ut det hela lite. När jag tröttat ut kroppen såväl som hjärnan dök Ögonfransen upp med rosor och en IKEA-katalog och gav mig ny energi. Han tog med mig ut på middag där jag även fick ett telefonsamtal från Döden som önskade mig en fin födelsedag. 

Det var med andra ord en väldigt nyansrik födelsedag, och alla dessa nyanser speglade sig alla ljuvliga människor som jag fått in i mitt liv. Sådana jag aldrig vill bli av med för de är egentligen för bra för att vara sant.

 

Så tack så sjukt jävla mycket!