Jag är just nu kluven mellan två teorier; antingen är Andreas väldigt förtjust in tha booty and them boobies och vill ha mer, mer, mer eller så är han rädd att vi ses så sällan och att jag ska börja leta annat så han försöker göda mig så till den milda grad att jag ska bli totalt motbjudande. Kanske en mix, att som förena nytta med nöje. Nåväl.

Jag har nämligen precis avslutat min första praktikvecka av fyra och kommer hem till godis, ost och kex, god dryck, räkbakelse och så en bukett rosor. Som belöning att jag överlevt en minst sagt händelserik vecka. 

Fint, så oerhört fint gjort av honom, det är det. Galet omtänksamt o.s.v., o.s.v. Men nu ligger jag här i soffan och kan knappt andas. Min magsäck har liksom svällt upp och upptar utrymmet mina lungor behöver för att kunna vidgas ordentligt. Så jag får helt enkelt nöja mig med att ytandas och mumlandes mässa "varför, varför, varför" medan jag plågar mig genom att skrolla igenom fitnessaccounts på instagram.

Han är lömskt, den där Andreas. Liksom ger mig spaden till att gräva min egen grav medan han själv är på jobbet. Men också älskvärd, på  nått sätt.

Nä, jag har visst lite lufttorkad skinka och rödvin kvar, back to work. Gräva, gräva, gräva.