Sitter här och är spysjuk efter att ha vräkt i mig de sista bitarna av snickerskakan jag gjorde i helgen och sörjer att det går så där med att ta tag i kosten. Det är allt jag snackat om i snart en månad nu, att jag ska ta tag i kosten. Kosten. Ta tag i den.
Martin och jag har gymmat ihop rätt mycket den sista tiden och han har fått höra det här om att ta tag i kosten ganska ofta. Så i måndags när vi var på gymmet så sa jag till honom att jag var så less på att jag inte fått något resultat trots att jag tränat hyffsat intensivt i åtta veckor nu. Vi sa att vi kanske var i en svacka och tänkte inte mer på det. Sen hamnade jag i ett slags stirr och stod och iakttog mig själv i spegeln. Martin smyger då upp bredvid och ser min självfixering och så säger han lite försiktigt: Men det kanske är kosten då?
Jag skrattade så jag säkert skapade minst fyra magrutor där och då. Under fettet, naturligtvis. Men faktum är att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta, hur jävla svårt ska det va att TA TAG I KOSTEN egentligen? Nu är snickerskakan slut i alla fall. På måndag kommer matschemat. Och då jävlar.