När jag och Marcus åkte till Ljusdal efter jobbet i onsdags så frågade han om jag gillade Melissa Horn.
Nja, svarade jag, inte direkt.
Då ska jag lära dig att gilla det, sa han. Jaha. Sen lyssnade vi på Melissa hela vägen till Ljusdal.
Det är ju inget fel med musiken, det är det inte. Hon sjunger fint och harmoniskt. Men. Det är omöjligt att inte dra paralleller till sig själv när man lyssnar. Det går bara inte att inte göra det.
Oavsett tidigare inställning eller känslostatus så känner man att precis så känner jag. Det är som att hon har ett slags verktyg, en fjärrkontroll, där hon zappar mellan lyssnarens känslor. Efter att ha lyssnat på ett antal låtar så har man hunnit bestämma sig för att göra slut med sin partner tre gånger, tänkt att fria två gånger, flytta utomlands sju gånger och spränga kinasmällare i en myrstack en gång.
Melissa Horn, var gör du med mig?
Nu gör jag inget annat än att lyssna på människan. Just nu får hon mig att vilja möblera om, men det som också är tydligt i hennes låtar är att hur man än gör så kan man inte vara nöjd. Det går bara inte. Förbannade Melissa.

http://www.youtube.com/watch?v=IzW3oE4oX6M

Djup_chey_89