Idag vettu, ojojoj. Vilken dag det varit. Första dagen på telefonundersökningsintroduktionen. Hängde ni med där? Telefon-undersöknings-introduktionen. Ja, läser man min blogg måste man koll på ABC:t, det ska gudarna veta.
Ja jo, men första dagen var det och som alltid går man och oroar sig i förväg. Jag vaknade en gång i timmen i natt för att försäkra mig om att jag inte försovit mig. Men sån är jag. Ett litet nervknippe.
Men det gick bra tycker jag. Visst, jag ringde inte ett enda samtal idag, men jag fick lyssna på andras och få lite mer insikt i hur man ska bete sig i detta yrke. Ett steg i rätt riktning, så att säga. Men en så länge har jag inte gjort någon nytta för företaget alltså. MEN JAG ÄR JU BLOTT EN LÄRJUNGE.
Blir spännande att ringa sen då man blev uppmanad att gärna spela små roller, kanske lägga sig an en ny dialekt, prata fort/långsamt o.s.v. Så ÄNTLIGEN kommer min fruktansvärt dåliga skånska till användning! Som jag längtat!

Annars då? Jo, när jag gått en hel dag och bara sugit åt mig nya intryck så kände jag av den oerhört sköna känslan av att få komma hem och inte behöva tänka på något. Underbart. Att kunna ta ett bad, starta diskmaskinen och läsa Kissies blogg utan att behöva använda en enda liten hjärncell.
Detta är ju något jag har kunnat göra hur mycket som helst, tänker ni nu, jag har ju för fan varit hemma hur mycket som helst tidigare. Men. Då glömmer ni bort nerverna igen. Oron går på högvarv då jag inte stimuleras av nya intryck. Något jag sannerligen gjorde idag.
Så nu ska jag tömma diskmaskinen, platta håret och kolla om Kissie har hunnit med att vräka ur sig något mer obscent under de senaste timmarna.
På återseende.