Ser bilen, rusar upp. Han pratar i telefonen....länge.
Jag har ju en hund i lägenheten, den har jag inte tid med. Springer ner igen. Går upp fem minuter senare, tar i hand och hälsar artigt. Försöker tjata honom till att tapetsera hela lägenheten men denna man är principfast.
Dra räkningen på hyresvärden, kräver jag
Då blir de nog förvånade när de bett om vardagsrummet och det står två till rum uppskrivna, säger han.
Denna tapetserare är tydligen inte en van bluffare. Han skulle naturligtvis inte skriva upp att han gjort de andra rummen, bara säga att det blev komplikationer i vardagsrummet. Att man ska behöva tänka ut allt.
Hur som helst ger jag med mig, säger att jag ska vänta in sambon då han är mer händig. Han säger att kvinnor oftast är bättre på att tapetsera än män. Inte i mitt fall säger jag. Han håller med om att det finns undantag. Vi pratar lite om min svåger, och tapetseraren säger att han har många bollar i luften och vi ler lite förstående mot varandra.
Han forsätter slipa och säger att jag kan komma tillbaka lite senare för att göra en "stilstudie", som han så fint uttryckte sig, och jag svarar att det ska jag göra. Vi tar farväl.
När jag kommer till dörren sitter hunden tryckt emot den och gnäller, men blir lugn och lägger sig så fort jag kommer in.

Ja, så mycket för det mötet. Kommer jag gå upp igen? Jag vet ju fortfarande inget om tapetsering, men är en hunds fragila psyke värt att sätta på spel för att jag troligen ändå inte ska bli ett dugg klokare på hur man klistrar fast papper på väggarna?
Hungrig och trött är jag också. Ska ta mig en macka i soffan och vila lite innan jag springer upp. Han slipar ju fortfarande och hunden sover. Livet går vidare.