Eken har nu åkt till Skåne och lämnat mig i fattigdom och elände. Jag hatar känslan som kommer krypandes nu, känslan av tristess och ensamhet. Rastlösheten sätter sig i kroppen och jag vet varken ut eller in, för lusten till att hitta på något är som bortblåst. Jag vill göra något men allt är tråkigt!!!
Sen har jag knappt någon mat heller!!!
Förut när Eken var borta åt jag knappt något, för jag blev inte hungrig. Nu vill jag äta hela tiden. Hur ska detta sluta?!

Sara och jag drog till hotellet och åt lite pärgröt och fläsk tidigare idag, mycket gott. Sen drog vi hem till mig och tog en liten promenad, so far so good. Men sen satte vi oss och började diskutera fredagens utgång, och helt plötsligt kom så många minnen tillbaka! Allt blev så tydligt och så verkligt, varför varför varför?! Inte för att jag skämde ut mig och sa elaka saker till folk, snarare tvärt om. Jag gick fram till en brud, som jag och Sara inte alls gillar så mycket, och sa att hon var "så fin!" 

Va?!

 Varför gjorde jag det, hon är bitchig och inte alls så jättefin, så varför?! Jag hade glömt detta tills Sara påminde mig, och då mindes jag även hur jag tänkte just då: "Varför ska man hata, det är ju så onödigt." Hon stod förvisso i baren och var i full gång med att servera mig en drink, vilket kan ha förskönat henne något, men jag gick ändå för långt i mitt uttalande.
Jag var dum i huvudet i fredags, helt enkelt, klart man ska hata lite. Det är normalt.
Sen blir vi så sociala, jag och Sara, vi ska konversera med DJ:en, vakterna, bartendern o.s.v.  vilket kan vara riskfyllt om man vill återvända till stället. 
Åh, nu lägger vi krogen på hyllan i några månader igen.