Åh, vad jag kom av mig! Det var ju inte den drömmen jag skulle berätta om, utan drömmen jag hade inatt!
Min syster och nån annan nisse är ute och grejar i bakluckan på forden. Jag går ut för att göra dem sällskap men då går de in. Försöker stänga bakluckan, men den är trasig (både irl och i drömmen, dock lite värre i drömmen) så den liksom åker snett åt sidan. Paniken börjar stiga eftersom det är mitt i natten och i mörkret kan ju vad fan som helst gömma sig.
Strular på lite med bakluckan då jag hör det! Da Da Daaaa! Get ready to fight the horde-melodin! Helvete, helvete, helvete!
Samma känsla uppkommer som när man leter något när man är kissnödig. Jag försöker stänga den där jävla bakluckan men stressen gör att det är näst intill omöjligt.
Jag är alltså mer lättpåverkad av otäcka saker än vad jag tror.

Okej, kanske måste förklara mig lite här. Jag brukar spela left 4 dead med min sambo, ett spel som kort draget går ut på att döda zombies. Eken har berättat att han haft en eller annan mardröm om detta, men jag har bara skrattat åt honom och kallat honom löjlig. Som vanligt får jag ångra mig efter att jag gjort nått dylikt.


Så jag står där och försöker stänga backluckan medans jag börjar höra dem komma allt närmre och närmre, men jag är fast besluten i att stänga bakluckan, annars kommer de ju krypa in i bilen och det blir ett helvete att få ut dem sen.
Va?! Det är alltså så jag resonerar då jag står där. Liknar dem lite med hundhår, popcornskal mellan tänderna, en katt som springer längst in under sängen... Svåra att få bort helt enkelt. 
Men jag kommer ju att dö?!
Mina prioriteringar är helt enkelt fucked up, det kan vi vara överens om.
Till slut får jag ge mig då jag hör att de snart är ruskigt nära, så jag lämnar bakluckan öppen springer mot dörren, men som bekant kan dessa zombiehorder komma från olika håll samtidigt vilket de också gör. Jag är fast helt enkelt och en känsla av obehag fyller mig totalt. Det är då jag vaknar, men jag kan fortfarande sätta mig in i den känslan.
Det var inte lika mycket panik som i den förra drömmen, utan mer frustration och känslan av att: Fan att jag inte gick tidigare. Så jävla typiskt.
Ska dessa mardrömmar fortsätta behöver jag nog nån sorts hjäp.
Någon psykolog där ute som vill analysera mig?