Har gått sjukt fort! Jag har fyllt myndig och påbörjat det tredje och förhoppningsvis sista året på gymnasiet. Nu är allt som vanligt igen... Håller på att ta körkort, spännande värre....

Nåja, vid födelsedags veckan i slutet av augusti! Då var det först utgång på onsdagen som gällde, hade kul med grabbarna fram till torsdagens småtimmar! På torsdagen då min riktiga födelsedag åt jag och älsklingen kinamat och så fick jag ett vackert halsband! Tror Fredrik är mer eller mindre mästare på att hitta presenter som jag gillar- keep up the good work, honey;) Sen på lördagen var det utgång igen med brudarna, men Fredrik var självklart med. Hade otroligt kul hela kvällen och även på hemvägen!
Söndag blev det tårta och trevligt med släkten!

Sen gick tiden åt att anpassa sig efter skolan igen, blev sjukt trött den första veckan och direkt började man dela allt med sina kamrater, främst baciller, så man blev ju förkyld direkt!

Den andra saken som är någolunda nämnvärd var väl fjällenresan med klassen...
Här får jag det inte riktigt att gå ihop, jag är nämnligen inte den typen som är sen på att sjukanmäla mig och det är något jag inte riktigt känner för.... Men detta följde jag med på. Även min kära jämnlike Nathan var där. Vad tänkte vi på?! Första kvällen när vi kommer fram till funäsdalen så börjar jag få ont i halsen och bli snuvig. Dagen efter då vi ska börja vandra så är jag äckligt sjuk. På fjället är det storm. Brudarna och jag i min tältgrupp slår upp tältet som samantha tagit med, men tyvärr är inte alla delar med och jag tror faktiskt att de delar som var med inte heller hörde till samma tält... Men hur som helst blåsta alla tält ner och vi fick tack och lov sova i en stuga.
Jag och samantha sätter igång att laga mat på ett stormkök, men det smakar inte riktigt bra när vi ska äta, något känns fel om man säger så. Det var fullständigt jävla oätligt! Så vi får höra att vi troligen råkat spilla lite t-röd i vattnet...mmm.
Sen känner jag mig snäll så när lovisa frågar om jag vill följa henne ca 500m bort för att känna vad häftigt det blåser så säger jag okej. För femhundra meter är ju inte så himla långt. Men när de femundra meterna är konstant uppför i fucking jävla storm och regnet piskar en i ansiktet, och när man kommit de där metrarna och betydlig längre och vill vända och får höra att: nej, nu när vi har kommit så här långt kan vi inte vända, vi går hela vägen upp till toppen, då känner man sig inte snäll längre. Så visst, jag följde henne för att hon skulle slippa gå själv med pojkarna upp, men vem fan fick gå ner helt själv då?! Jag ska aldrig mer vara snäll...
Snart mörknade det och blev dags att sova, då sitter miss sam och jag och börjar snacka skräckhistorier och skräckfilmer vi sett genom tiderna. Så när sedan alla ligger i sovsäckarna och snarkar ligger samantha och jag, två 18åringar, och skakar tätt tätt íntill varandra i ren panik. Den där känslan att man inte vill kolla ut genom fönstret ifall att någon skulle stå där, den känner väl alla till? Och vad gör man? Råstirrar ut genom fönstret med gråten i halsen! Och när man är mitt ute på fjället, ingen bil eller dylikt. Man måste vandra därifrån. Vad fan skulle man ha att säga till om om en lönnmördare eller ett monster kom dit?
Sen händer något som jag ska göra mitt bästa för att återberätta. Jag ligger med ryggen mot samantha, men så ska jag vända mig mot henne för att hon pratar med mig. Så jag vänder mig om och förväntar mig att hon ska ligga bakom mig. Istället ser jag något stort, ljust i brasans sken, en halv meter ovanför mig. Jag skriker och slår till det för tillfället oidentifierbara. Var på denna skriker och slänger sig över mig. Det var nämnligen samantha som satt upp och när jag skrek trodde hon att något var bakom henne. Kan någon förstå min panik när jag försöker slå bort något hemskt och det slänger sig över mig?! Men jag är mest förvånad över min reaktion; jag trodde att om jag såg något hemskt så skulle jag ha flytt i ren panik, istället gav jag mig på henne och slog henne! Inte särskillt hårt, det kanske snarare var en knuff än ett slag men viljan fanns ju där!
Jag har aldrig sovit så dåligt som den natten... Vaknade mitt i natten av ljudet av en döende säl. Det var den värsta snarkningsvarianten jag hört! Och jag hörde många den natten... Sen när jag ropar ut i mörkret att vi nog borde lägga in mer ved i elden men får till svar att; det är ju ashett här för fan, glömm det! Sen vaknar tre timmar senare med frost på mina lurviga ben och en förfrysen näsa. Och ett hårt jävla trägolv sov vi på, försökte använda lovisa som kudde, men den bengeten hjälpte ju inte så mycket som kudde! Sen skulle vi gå hem dagen efter också, långt, kallt och massiv jävvla packning. Aldrig mer fjällen.

Nu vill jag inte tänka så mycket mer på det... Men i onsdags var det kul igen. Då fyllde Joners år och det firades på tranan! Hade grymt kul igen:) Och igår var hela gänget brudar på puben och myster! Killen är í föräldrahemmet och lagar bilen men han borde komme hit vilken sekund som helst, har en liten överraskning som väntar honom!

Nu ska jag plugga lite mera! Adjö...