Jag klippte mig! Jag gjorde det!

 

Har länge gått och mässat om att jag vill inta en slags axellängd på håret, något jag inte haft sen typ sent mellanstadie. Frågat vänner, frågat Andreas, frågat snudd på främlingar, och alla har svarat att jag ska göra det följt av frasen "det växer ju ändå ut", vilket oundvikligt sår ett frö av misstro i deras uppmaning. 

 

Men, jag bokade ändock en tid. I lönndom först, då jag tänkte överraska Andreas med den nya frisyren. Höll tyst i en vecka, men dagen innan brast det för mig och jag outade mitt beslut för Andreas för att ge honom möjligheten till att ta farväl till manen. Han var den i min närheten som alltid antagit det mest tveksamma ansiktsutrycket när jag nämnt mina frisyrplaner och man hörde en viss panik i hans annars så trygga stämma "Vaddå, imorgon alltså??".

 

Dagen efter satt jag på bussen med svettiga fingrar och glasartad blick. Som i trans förde mina ben mig till salongen där jag plötsligt satt i stolen med darrande knän och sa, "Jag tänkte mig typ till nyckelbenet, så det är en bit som ska bort." varpå frisörskan svarade "Oj! Men vad härligt! Hit? Ja, men då så, vi sätter igång. Det växer ju ändå ut!".

 

Under tiden hon klippte droppade hon klassiska fraser som "Sånna här förändringar kan ju kännas ovant, men man vänjer ju sig", "Efter ett par dagar brukar man vara jättenöjd" och "Ditt hår verkar ju inte ha något problem att bli långt om du vill det sen igen, menar jag" vilket fick mig att ifrågasätta mitt beslut ungefär 73 gånger, men sent skall syndaren vakna. Jag satt ju där jag satt. 

 

Ett hurtigt "Sådärja!" och en nackspegling senare så slog jag pinkoden i betalterminalen, snodde halsduken tre varv och gav mig ut i kylan för att bryta min ytandning med en riktigt jävla djupinhalation. Gjort är gjort. 

Andreas hämtade upp mig och vi åkte iväg för att äta. Andreas verkade rädd för att titta för mycket, undvek mig med blicken likt en blyg skolpojke. Han hade ju fått höra vilka känslor som kan väckas i mig i samband med drastiskt frisyrbyte, så jag antar att detta oroade honom. "Vad tycker du? Har du tittat?" frågade jag och tvingade till mig ögonkontakt. "Jag tycker det är fint. Det blev mycket ansikte liksom" sa han och slog snabbt ned blicken igen.  

 

Jag som själv inte vågat mig på att titta ordentligt snurrade upp halsduken, tog fram mobilen och startade selfiekameran och efter ett djupt andetag tog jag modet till mig till göra en riktig damage control. 

 

Och hör och häpna!!! JAG BLEV NÖJD!!! Va?! Så otroligt märkligt. Men jag kände mig jättenöjd. På riktigt alltså. FÖR EN GÅNGS SKULL.

Så mycket fräschare, mer volym, lätt och härligt.

Andreas märkte av min lycka och vågade då själv granska den nya frisyren på riktigt varpå han också påvisade trovärdiga glädjeyttringar! En härlig stund infann sig och allt kändes möjligt. Jag lever ännu på ruset faktiskt. Tänk ändå, jag med typ axellångt hår, det trodde man inte.