Hej, jag behöver skriva av mig lite. Jag har det inte så jävla lätt just nu. Livet är ingen dans på rosor, om man säger så. Det är sjukt få rosa i mentosrullen, o.s.v.

Lugn, jag ska berätta.

 

Jag har ju en grej för snittblommor, det här vet ni redan. Tulpaner, rosor, liljor, nejlikor - you name it. Men jag gillar kvistar också. Vide och sånt. Det har ett fint namn också tydligen, att ta in dem för att få dem att blomstra, nämligen; att driva kvistar.  

Det är här mitt problem kommer in. Jag har nämligen ett mål i livet jag under några omständigheter inte klarar av att uppnå. Och det äter mig. 

 

Jag kan för mitt liv inte klara av att driva...

 

 

 

Dessa kvistrikets enhörningar. Så vackra, så förföriska, så mytomspunna. Och riktiga jävla teasers.

 

Detta är nu mitt tredje knippe jag slänger ut pengar på och pressar ner i en vas. Jag har lusläst hela cyberspace för skötselråd, köpt en svindyr sekatör för att få till den ultimata snittytan, stått och mätt upp den exakta temperaturen de föredrar på vattnet med en ugnstermometer och haft långa terapisamtal med dem för att främja deras utveckling.

 

Vad har det gett mig så här långt? Torra, fnasiga kvistar och skrupna knoppar på golvet att trampa in i barfotafötter. För att inte tala om magkatarr, ögonlocksspasmer och suicidala tankar.

 

Jag förstår helt enkelt inte. Allt jag vill är att rädda dem från den kalla blomsterdisken och ge dem all kärlek de möjligen kan suga åt sig. De behöver ju värme för att blomstra, det säger internettet! Men nej, tydligen hatar körsbärskvistarna mig. Intensivt. 

Jag blir så ledsen. 

Dör dessa så provar jag bara en gång till, det säger jag bara. Fool me four times, shame on you, Körsbärskvistarna. Fool me five times, shame on me. Så inte fler än fyra buketter. Men nu håller vi tummarna för bukett nummer tre. 

 

BLOMSTRA, FÖR I HELVETE!!!