Här sitter jag, invirad i lyans samtliga filtar och munandas. Jag är nämligen så där äckligt förkyld igen. Som jag varit overkligt många gånger sen i november. 

Jag blir liksom aldrig frisk, bara lite, lite bättre innan det tar omtag.

Som att jag hålls kedjad under vatten, långt nere på den mörka botten, och plötsligt märker hur det ljusnar. Hur det slemmiga sjögräset inte längre slickar mina fötter och hur allt fler av solens strålar som bryter genom ytspänningen når mig. Precis när jag är vid ytan, redo bryta igenom och fylla lungorna med luft så dras kedjorna åt på nytt och drar ner mig igen till det där kalla, mörka, obarmhärtiga.

 

FÖRSTÅR NI VAD HEMSKT, VA?!

 

Och mitt i alltihopa är det fest med nollorna ikväll som jag missar och Andreas har match och sen kvällsjobb. 

Stackars, stackars mig. Visst?