Vi var alla förväntasfulla inför julfirandet och jag som blivit lite illamående efter ett minimål på Max beslutade mig för att lägga mig tidigt. Strax innan tre på natten drömde jag att jag mådde illa och var mitt på ett dansgolv med folk runt omkring mig som inte släppte ut mig därifrån. Jag vaknar panikartat och förstår vad drömmen uppstod av då jag befann mig i en snarlik situation men med en två meter lång koala runt mig. När jag lirkat mig loss från Andreas armar och ben förstod jag att min tid var knapp. Jag slet upp sovrumsdörren, fick brottas med en nyvaken men ändå oerhört uppspelt hamiltonstövare genom hela köket och hann precis inta bönposition framför porslinsstolen innan helvetet brakade lös.

Sen var det kräksfest och ångest resten av natten. När jag till slut insåg att min hetska försök till att behålla vätskebalansen genom att hinka vatten mellan varje vomeringssession bara provocerade magen ytterligare gav jag upp och fick äntligen sova några timmar. 

Dagen efter låg jag i soffan och fick då och då bekymrade blickar från familjen. Det fanns inga ord för min ynklighet och jag såg med blanka ögon på Andreas och svarade med svag röst "Jag vet inte. Jag vet verkligen inte." på hans frågande blickar om jag skulle orka ta mig iväg till syrrans julfirande.

Någonstans i mitt svagaste ögonblick tändes lite jävlaranamma  i lillkröppen min, och jag beslutade mig för att i alla fall göra mig i ordning. Överlevde jag det kraftprovet så kanske jag skulle kunna ta mig vidare.

I och med piffningen kände jag hur sjukdomsdemonens grepp lättade om mig och några timmar senare satt jag och moffade julbord. 

Jag får väl helt enkelt tacka Max Hamburgeresturang för att jag eventuellt gick plus minus noll kalorimässigt det dygnet. Eventuellt.

Övriga guldkorn i detta julfirande var att; jag fick med mig Mie i att sitta och gråta till "Kan du vissla, Johanna"s slutscen och delad sorg är ju lite glädje. Att Andreas gladeligen tog på sig rollen som tomte vilket chockade hela familjen som annars spenderar stordel av kvällen med att försöka slingra sig från detta. Samt, naturligtvis, att jag fick julklappar.

 

Och så fick Robin sin Marion till sist. Slutet gott, allting gott.