I höstas så lyckades inte mitt crew aka ASKA med bihang sammanstråla på grund av omständigheter och Lifvet, annars är ju en kräftskiva obligatorisk. 

Detta gnagde i mig, de fattades i mig och livsenergisdepån behövde helt enkelt fyllas på. Så vi bestämde att ett nyår skulle bli fint att dela tillsammans.

Det ljuvligaste i denna lilla vänskapsmelodi var att de anlände här uppe i Umeå redan på måndagen och åkte hem på fredagen. Det innebar alltså tre hela dagar som inte behövde störas av resstressen. 

Karin visade sig denna gång vara svag för sin sambos vilja och avvek på självaste nyårsaftonen, men vi såg till att ha ett litet preparty dagen före vilket vägde upp den misären.

Så vad har vi gjort med dessa dagar då? Lite shopping, sjukt mycket äta, massa skratt, tv-spel, skrikit till skräckisar och bara njutit av det otroligt sköna välmående jag känner när jag är med de här flickorna och pojkarna. Och så fint att vi alla leker så bra även nu när jag dragit in en ny pojk i gemenskapen.

 

Ja, jag blir rörd. Jag älskar dem. Jag står för det.

 

De hade säkert också trevligt i och med att jag tappade rösten och inte kunde avbryta dem lika mycket som jag annars gör, så jag tror vi alla fick ut nått av de här dagarna. 

Och på självaste nyårsafton kom en klasskamrat och hennes vän och anslöt, så efter en oerhört god trerätters och lite sällskapsspel så skålades det bubbel och pussades vid tolvslaget, sjöngs för Anki som blev 24 år och festades lite till. 

 

DET VAR FINT, OKEJ. Därför var det okej att jag blev lite ledsen när vi släppte av dem på flygplatsen.

Sen har jag och Andreas gått och suckat tungt och försökt vänja oss vid tystanden och tomheten. Och det går fruktansvärt långsamt att göra det, så det är tur det är massa chips och sånt kvar för det hjälper lite lite.

Vi tog polaroidbilder också naturligtvis. För vi är ju trots allt fototjejer. Lite i alla fall.

Och jag är så himla tacksam över att det nya året fick en sån underbar start.