Jag har många små egenheter för mig, många svagheter jag blottar för allmänheten att sätta tänderna i och håna. En av dessa är min beslutsångest som är väldkänd i min familj och något de tycker om att fnissa åt men också lider av när den går ut över dem.

En incident som ofta tas upp är när jag var liten och vi, som vi gjorde varje sommar, besökte Furuvik.

Man kunde köpa lotter och samla på sig poäng som man sedan fick byta in för diverse lustiga ting. Jag slet upp lotterna med glädje och när pappa sedan stängde plånboken och sa att det var slut på lottköpandet var det dags att räkna ihop poängen och bestämma mig för mina "vinster". 

Där började helvetet.

Det stora priset blev ett större gosedjur. De fanns i form av diverse arter och efter en lagom dos ångest kom jag på att jag ville ha en hund. Hundarna hade dock olika teckningar och halsband på sig vilket spädde på svårigheten. När detta var klart hade jag poäng över och dessa räckte till en gummiödla. Familjen började sucka, prata om lunch och tjata på mig att bestämma mig. Men vänta nu, jag kanske ville ha en gummiorm?!

Efter mycket om och men stod jag med en plyschhund med rött halsband och en giftgrön gummiödla. Gott så. Jag var nöjd med mina val som jag gjort efter noggrannt övervägande. 

Men jag hade 5 poäng kvar. Här var det inte mycket att orda om då det endast räckte till en liten miniatyrskruvmejsel. Lättad över detta sträckte jag beslutsamt fram handen mot korgen med skruvmejslar som tjejen bakom disken (som också hunnit bli väldigt less på mig) höll fram. Det är den här biten familjen aldrig glömmer. 

Först min målvedvetenhet på väg mot skålen och sedan det tvära uppstannandet när insikten slår mig - skruvmejslarna har olika färger.  

Visst, min familj tyckte inte att det var trevligt att stå där och vänta, det förstår jag. Men de verkar inte alls ha förståelse för ångesten jag genomgår vid valet. Jag skulle gärna slita åt mig första bästa, men tänk om jag ångrar mig?!

"ÅÅÅÅÅH" utropade de när de upptäckte min ambivalens över färgvalet vilket fick mig att i panik slita åt mig en, även den grön. Detta gäckade mig dock under resten av nöjesparksturen och en längre tid även efter det. Var det inte så att den lila var finare?

Jag har blivit något bättre med tiden, men fortfarande saknas viss tillit för mitt egna beslutstagande. 

Nu är det så att jag då och då skymtat vattenflaskor i glas men med ett gummifodral runt så de inte ska gå sönder så lätt. En bra vattenflaska, helt enkelt, då det länge pratats om det negativa med att dricka ur plastflaskor. Onyttiga ämnen som frigörs och så vidare.

På flaskorna jag sett har fodralet varit ljusrosa och fina. Nyss såg jag en på instagram och fick se vad märket på dem hette och googlade saken. 299kr kostar en liten flaska, vilket kanske är något giftigt, men det är ju plastflaskor också så det kanske är en smäll man får ta. 

Jag beslutade mig för att beställa en. Men så såg jag att man kunde göra färgval. Såatteh....