Okej, jag var i Linköping och stressade loss söndag till måndag, vilket är väldigt ansträngade för en lat individ som mig. Detta har gjort att jag nu ligger sjukt back på energi. 

Måndagskvällen var jag så där skönt trött på, så där mosig och fluffig som man bara blir när man bombats med intryck. Sov alltså som ett barn, men bara några få timmar då jag skulle upp halv sex för att åka till Järvsö. Tisdagkvällen gick till att ta vara på de sista timmarna som Elina var Järvsöbo, vilket också resulterade i en senare sänggång.

Så idag, onsdag, bestämde jag mig för att slopa träning och bara äta en god middag och städa upp lite för att sedan lägga mig i god tid och verkligen få min skönhetssömn. 

Klockan 20:00 kollade jag på klockan och insåg att jag inte börjat städa någonting alls. Och imorgon ska jag ju packa inför helgens äventyr, klippa mig, träna och tvätta. Städningen behövde alltså göras ikväll.  Men jag var ju så trött.

 

 

VA?! JAHA?! SÅ NAIV!

Jag är ju tydligen den mest koffeinkänsliga människan någonsin.

Effekten smyger sig på mig och jag märker inte att jag plötsligt rycker i hela kroppen och slungar mig i tankegångar likt en djugelapa i regnskogen. Nu sitter jag här efter att ha rensat gardroben, pratat hål i huvudet på Karin via telefonen och vattnat sönder mina krukväxter. Förvisso var det bara två timmar sen jag intog den varma drycken, men jag borde verkligen försöka sova nu. Borde, borde, borde. Verkligen, verkligen, verkligen. Mycket att stå i imorgon och så. Men jag är ju förvisso fortfarande ung. Hyfsat i alla fall. 

Det kanske inte skulle skada med en kopp till, förrådet behöver ju röjas. På återseende, mina kära. Den här gången menar jag det verkligen.