Jag nämnde tidigare att jag inte tränat så mycket på senaste tiden. Det finns inga ursäkter, INGA URSÄKTER. 

 

Men.

 

 

Jag ska köpa gymkort på måndag. Jag lovar. Det innebär att jag har en dags muskelförfall kvar innan det är dags att bygga på Bissen (biceps reds anm.).

På en slags sammanstrålning med bekanta med rusdryck involverat sprang vi in i en kille jag träffat på gymmet ett par gånger. Den här mannen bistod med livsråd till oss alla under kvällen och vi slet med honom på efterfest för att ta del av så mycket visdom vi bara kunde. Vi började under en kort stund prata om gymmet, då det låg oss båda varmt om hjärtat. Jag berättade att jag inte varit där på två veckor och han berättade att han inte varit där på säkert en månad. I våra låsta blickar utbyttes förtvivlan och vi unnade oss att vältra oss i vårt förfall. Vi skålade för bättring och beach 2015, men stämningen hämtade sig aldrig riktigt efter det.

För faktum kvarstår. Det man bygger upp under evigheter faller på sekunder. Vidrigt men sant.

 

De här dagarna har jag försökt flexa fram de små framgångar jag tidigare tyckt mig uppleva men det blir allt svårare. 

Det är helt enkelt dags att på nytt börja på resan mot stordåd. Att som Fågel Fenix på nytt resa sig ur askan. Drakar lyfter i motvind, och så vidare.

Men först ska jag avnjuta ett glas vin i väntan på att gymmet öppnar.

 

Vad sägs om att återinföra webkamerabilderna förresten? Ja.